En halv irriterad bokrecension

20160619_115510

Sew Serendipity av Kay Whitt. Boken har ringpärm, det är bra. Det gör det mycket lättare att bläddra fram och tillbaka och hålla boken öppen där det ska än om det varit inbundet eller pocket. Jag tycker om bilderna, både skisser och fotografier. Jag blir glad av alla de färgglada och extremt mönstrade klänningarna, även om jag själv aldrig skulle sy upp dem just så.
20160619_123437
Boken innehåller de vanliga delarna med hur du tar mått och anpassar mönstret efter din kropp. Jag kan för lite om sådant för att avgöra om det är bra. Tydliga bilder för sömnadsteknik. Säkert alldeles självklara saker för många. För mig är en del fortfarande nya moment så det uppskattas. Sedan ett kapitel om kjolar, 6 olika fast av samma mönster. Tunikor och klänningar, även där 6 olika av samma mönster och så jackor/kappor likadant.
20160619_123517
Av alla plagg och varianter bestämde jag mig för att sy en jacka.
Fram med mönsterarken. Här kommer första riktiga irritationen. Tre stora ark i tunt slirvigt papper, snett vikna och skrynkliga åt alla håll. Mönsterdelarna är dessutom spridda på två olika ark. Information om på vilka ark jag ska leta saknas. Information om vilka delar och hur många av dem jag ska klippa ut saknas. Jag får titta på tillklippningsskissen, där en del delar inte är med och på de slirviga mönsterarken för att inte missa någonting. Irriterande! På mönsterdelarna står informationen dock tydligt om hur många och vad som ska klippas ut i mellanlägg. Alltid något.
20160619_115334
Så kommer vi då till kampen med att vika ihop mönsterarken igen. Lycka till att få in dem i bokens ficka, säger jag. Alla som har varit ute och rest och navigerat efter papperskarta har en aning om hur jag menar. Fast detta är i tunt slirvigt papper och snedvikt från början. Nej, jag är inte imponerad.
20160619_121823
Sedan kommer väl den största irritationen. Den har faktiskt inte med boken att göra, men den gör inte min söndag roligare. I skåpet hittade jag brun manchester som jag ville sy den här jackan av. Det är arvegods, troligtvis efter mamma. Smalt, 87 centimeter. Så trots att det finns några meter tyg så räcker det inte. Nu måste jag alltså vara kreativ också. Jag tror att jag har ljusare manchester med. Det kanske får bli något hopplock. Helt i stil med bokens klänningar, fast utan massa rosa blommor.

Jaja, detta blir en halv recension. Hur själva mönsterkonstruktionen funkar berättar jag när jag har sytt färdigt. Än så länge är jag inte helt imponerad. Tvärt om tänker jag att det var skönt att det bara var ett mönster jag var intresserad av i boken.

Surdegsklänningen är färdig

20160402_234147Det var ett tag sedan jag skrev sist. I ärlighetens namn var det ett tag sedan jag gjorde någonting annat än stickade för att varva ner efter jobbet. Eller tänkte på annat än jobb. Nu har jag varit ledig i tre dagar. Första dagen stickade jag lite, diskade och sotade ur kaminen. Andra dagen var jag social. Det skrämmer mig lite att jag pratar oftare med gode män på jobbet än med de människor jag älskar och har valt att ha i mitt liv. Men så är det just nu. Jag hoppas innerligt att det ändras. Snart.
Idag bestämde jag mig. Klänningen jag påbörjade sist jag hade sylust skulle bli färdig. Burdas krage struntade jag i. Jag vek ner och sydde en kant istället. Nu har jag ytterligare en städrock. Det kommer aldrig att bli en favorit men den funkar. Fickmodellen kommer jag nog att använda på fler plagg. De är snygga tycker jag, med sin lite rundade form.
20160402_173000Jag har ärvt mammas knappsamling. Den röda plåtburken med rosor på, som jag minns sedan barndomen, är borta. Hon växte väl ur den. Nu ligger knapparna sorterade i påsar efter färg och storlek. Mitt bland alla vita, ljusa och pärlemorknappar hittade jag en liten klädd knapp. Jag minns den! Någonstans finns en bild på mig och min kusin när vi var små, ett par år bara. Jag har illrött hår, hemsydda blå hängseljeans och en keps i samma tyg. Min kusin sitter och är blond och söt. Jag flinar och tar mig mellan benen. Knappen satt på kepsen och dolde skarvarna där alla delarna möttes på toppen. Ibland skrattar jag åt sådant som min mamma har sparat. Denna gången blev jag mest rörd. Knapparna jag valde är de vita överst i bilden.

Det känns aningen ironiskt att jag mest syr kläder att jobba i på mina lediga dagar. Det måste bli ändring på det med. Och jodå, det finns planer. Jag ska på två examensfester i sommar. Tyg och mönster bara väntar på att jag ska börja. I går när vi var och gick på stan hittade jag dessutom en kappa som i det närmaste var perfekt till mig. Ja, bortsett från att den var marinblå, kostar 2000 spänn och att jag inte ska köpa några kläder i år. Nu letar jag mönster till en kort smal 60-talskappa också. Tyg har jag inte tänkt på, men jag tror att det finns något som funkar i gömmorna.

Något som inte funkar längre är min handled. Jag vaknar på morgnarna med domnade fingrar. Det gör ont i armbågen och en sena i handleden är både varm och öm. Inflammerad senskida trodde läkarvännen. Jag skyller på stickningen. Nu äter jag diklofenak och hoppas att det går över fort. För jag har en liten kofta på gång som skulle bli fin till min examensfestsklänning. Om jag hinner bli färdig. Risken med att sticka trots smärtan är att det onda blir permanent, har jag googlat mig till. Det har jag ingen som helst lust med. Så, försvinner det inte får jag klara mig utan kofta, helt enkelt. Det svåraste är att fundera på vad jag ska varva ner med om jag inte kan sticka en stund efter jobbet. Att bara sitta och glo på tv-serier funkar inte. Då blir jag rastlös istället.

Idag sydde jag i knappar till svt:s serie Hjärtevänner. Det är ett dejtingprogram med finlandssvenska pensionärer. Jag blir alldeles varm i hjärtat av det. De berättar så öppet om sig själva och sina liv, sin längtan och sitt hopp. Kanske ska jag bara sy kläder som behöver knappar, så jag har tålamod att titta på sådant som är bra för mig, som får mig att tänka och känna?
Här skulle jag egentligen vilja komma med en betraktelse över mitt känsloliv. Men nej, klockan är för mycket. I morgon ska jag rita mönster och klippa till klänningen jag drömmer om. Nu ska jag bara drömma.

Årets första…

Årets första solskensfika
Årets första solskensfika

Solsken, fågelsång och ett bi som landar på brickan med te och korvmackor. En ledig dag. När jag har fikat klart ska jag hämta knappar, nål och tråd. Det finns ju sådant jag kan göra här ute också. Tråkdelar som passar bra att göra medan solen producerar fräknar på näsan. Just nu känner jag mig riktigt nöjd och tacksam.

Tidigare idag körde jag till distriktssköterskan som sållar och ser om man får träffa en läkare eller inte. En visdomstand bråkar. Gå till tandläkaren, blev ordern. Där fick jag en akuttid och blev väl omhändertagen. De gjorde rent och tog bilder för framtida operation. 1000 kronor fattigare gick jag där ifrån med ett löfte om antibiotika om det inte blir bättre. Jag är tacksam för hjälpen och för att jag hade råd. Så har det ju inte varit alltid. För många är det fortfarande inte så. Att ha hela tänder är en klassfråga. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Jag förstår inte varför tänderna inte räknas till resten av kroppen. Är de trasiga påverkas hälsan på alla möjliga sätt. Skulle det vara helt omöjligt att lägga grundläggande tandvård på samma högkostnadsskydd som övrig sjukvård? Sådant gör mig ledsen.

Nu tar jag en kopp te till och fortsätter att samla njutintryck. En av katterna ligger på brunnslocket och solar. Han måste väl vila efter att ha fångat och dödat mosstussar i gräset. Lille prinsen. 10 år i vår och fortfarande lekfullt barnslig. Jag njuter vårsol och tänker att det är tur att åtminstone den värmer fattiga och rika på samma sätt. Hur liten ekonomi jag än har haft har våren och solen alltid glatt mig. Och det får den gärna fortsätta med oavsett vad som händer i framtiden.