Jag har ingenting att sätta på mig!

Och redan i rubriken ljuger jag. Garderoberna är fulla. Det är inte ens längesedan jag rensade, så allting passar dessutom. Men jag är less på allt som är där. Det hade inte gjort så mycket om jag hade vetat vad jag ville ha istället. Våren och sommaren är på gång, det är inte så konstigt att jag är trött på höst- och vinterkläderna. Men jag har verkligen ingen aning om vad det är jag längtar efter.

Helst skulle jag vilja ha kläder som känns som myskläder dygnet runt. Mjuka, lena plagg. De ska kännas som en kram eller smekning. Lager på lager? Jag har gått upp lite i vikt sista tiden. Det mesta har satt sig på magen och jag känner mig inte fin med kläder på. Alltså, det är inte så mycket att det är ett problem, det är bara en känsla av att inte känna igen mig riktigt, tror jag.

I julklapp fick jag presentkort på AJ:s i Karlskrona. Där fick jag plötsligt lust på grönt. Det var längesedan sist. Orange har mer varit min grej sista tiden. Men denna ljuvlighet tänkte jag kunde bli något litet kort och nätt till sommaren. Färgåtergivningen gör det gulare än det egentligen är. Men vad ska jag ha nu då?20170209_174154

Medan jag satt och skrev kom ett anfall av akut sylust. Jag pausade helt enkelt skrivandet och sydde en Art Teacher från Ottobre i ett av farmors gamla tyger. Jag tog in den lite under armarna och ner till fickorna. Funderar på om jag ska ta lite till. Fickorna gjorde jag större så att inte telefonerna ramlar ur. Den funkar till värmen kommer.20170220_150047

Jag tror på ett liv efter jul

received_10155627285599167Det blev jul i år med. Och jag har, för första gången i mitt liv, sytt mig en julklänning. Eller ja, jag sydde en klänning. Den är brun. Jag associerade till pepparkaksgummor och hade klänningen på julafton. Farmors plastpärlor som julpynt.
Superrea på Stoff 2000 i Helsingör i somras. Det vräkte ner regn på tvären. Jag hittade ingen brunsåpa men jag fick köpt tyg, sällskapet var trevligt och vi åt kakor. Fickor ska på och ärmarna ska fixas till. Annars gillar jag modellen. Kjoldel från gammal Ottobre. Överdel från Sew many dresses, favoritboken när det gäller klänningar.
img_5272
I år var det bara pappan som fick det klassiska julklappsrimmet Ära vare Gud i höjden, dessa har jag gjort i slöjden. Grytlappar. Jag måste lära mig hur jag ska ställa in maskinen för att sy i tjocka lager tyg. Hörnorna med två vikta lager bomullstyg och frottéhandduk inuti blev för mycket. Maskinen bara tuggade och nålen kroknade. Jag har sett maskinen sy genom 16 lager jeanstyg, så jag vet att det ska gå. Och nu när min symester börjar på riktigt så ska jag ju sy just jeans, så nu är det dags.

För min del är julen över nu. Jag körde hem utan musik. Det var skönt med tystnaden och att bara låta tankarna vandra. Var de hamnade? Mest överallt. Vilka människor som kramas bäst och om man kan se det på utsidan. Nej, det syns inte, blev min slutsats. Folk som ser kramgoa ut behöver inte alls vara det. De bästa kramarna ges av människor som behöver en kram. Fast det räcker inte. De som verkligen behöver men bara vill ha liksom suger sig fast i en och det blir jobbigt. Givande människor kramas fint. Men om de bara vill ge så blir det ingen öppning mellan. Så min slutledning blev att människor som ger av sig själva samtidigt som de behöver kramen är de som kramas bäst. Då spelar storleken ingen som helst roll. Den minsta människan kan ge den största kramen. Där någonstans stannade jag och tankade i Sölvesborg. Då började jag fundera på helt andra, betydligt mindre trevliga saker. Jag lämnar ämnet där, behåll ni julefriden.

Lyxen med värmepump fortsätter att glädja mig. Satte upp temperaturen i vardagsrummet och tände kaminen i matrummet direkt när jag kom in.  Nu är här redan behagliga temperaturer. Jag som är van vid att ha 8-10 grader när jag kommer hem sitter och småler för mig själv. Funderar på om jag skulle ta och rita mönster redan i kväll, så jag kan börja klippa till i morgon? Eller om jag skulle ta och lägga i en maskin tvätt? Eller om jag rent av ska ta och göra båda samtidigt, bara för att jag kan?

En bortslösad dag

 

20160317_212152Det här med dygnspass. Fördelen är att jag slipper sluta sent, köra hem och sedan köra till jobbet tidigt och att vi har fler lediga dagar. Men dagen då jag går av ett dygn är bortkastad. Jag måste sova och ändå är hjärnan så grötig att ingenting riktigt fungerar. Jag var ärligt talat glad när jag drog fram huvudet från kudden och insåg att det fortfarande var disigt och mulet. Jag hade inte missat en solskensdag åtminstone. Det kan vara skönt att slappa, men jag vill inte bli tvingad till det. Först nu i kväll kom jag igång och ritade mönster. Jag föll på riktigt för det där med städrock. Det är praktiskt och känns som jag. Nu ska jag sy mig en ny nättare variant. Denna gången med insnitt och lite kul fickor. Tanken var att hinna klippa ut i kväll och bara få ägna mig åt det roliga i morgon. Men nej, hjärnan vill inte vara med. Jag vill inte riskera att förstöra ens det billiga rea-tyget, så jag väntar till i morgon.

Min tepåse gav mig ett klokt budskap nu i kväll. ” A relaxed mind is a creative mind.” Så är det säkert. Jag är i så fall tydligen så avslappnad det går. Idéer lider jag ingen brist på. Tvärt om. En orange festligare klänning är planerad. Och två lätta sommarklänningar att ha lediga varma dagar då jag inte behöver tänka på att skyla mig mer än vad normal anständighet kräver. Och sedan hittade jag mönster på fina toppar som säkerligen kommer till användning. Det är ork som behövs. Och så mycket ledig tid jag kan få.

En av mina närmaste vänner är i Etiopien och gör praktik på ett barnsjukhus där. Där är livet hela tiden på gränsen. Varje inlägg hon skriver får mig att storgråta. Jag vill dela den med er. http://drietiopien.blogg.se/ Att jag är bortskämd vet jag. Även om jag inte tillhör höginkomsttagarna på något sätt har jag det ljusår bättre än många människor i världen. Även när jag levde under fattigdomsstrecket med svenska mått mätt var det så. Jag kan sörja min barnlöshet. Det är ett hål i mig som aldrig kommer att försvinna. Men jag slipper också se mina ungar dö av sjukdomar som är lätta att bota bara det finns rätt utrustning på sjukhuset, som helst inte ska ligga flera dagars bussresa bort, eller pengar till mediciner. Att jämföra helveten är inte lönt. Alla människor har sitt, vilka vi än är, var vi än lever. Men att läsa det hon skriver sätter saker i perspektiv för mig. Det är viktigt. Plötsligt är min bristande ork inte så farlig. Det är inte som att jag bara har ett klädesplagg och måste få något färdigt för att ha någonting att sätta på mig fort. Tvärt om. I mina garderober hänger och ligger plagg som skulle kunna räcka en livstid. Jag vill sy för att jag tycker att det är roligt. Att ha något nytt att sätta på mig är en lyx, även den som kostar 24 kronor/meter.

Nu väljer jag att slappa en stund. Svt-play får roa mig medan jag äter en macka. Bara där har jag bevisat för mig själv hur bra jag har det.

Nästan färdig!

För några år sedan hade jag fått för mig att jag ville ha en städrock. Ett par vänner och jag åkte till Helsingör en solig dag. På Stoff 2000 hittade jag tyget jag bara var tvungen att köpa. Sedan hände inte så mycket mer. Jag tror att det var i somras jag hittade ett mönster i Allt om Handarbete och började sy min rock. Den skulle ha knappslå och knäppning till midjan ungefär. Där körde jag fast. Sprättade och sydde jag vet inte hur många gånger. Sedan hände inte mycket mer. Idag tog jag tag i den igen. Sprättade loss min knappslå, klippte isär klänningen så att det blev en riktig rock. Hittade inte infodringsdelarna till hals och fåll utan vek och sydde. Nu fattas bara stora praktiska fickor. Det gör jag på tisdag. Den påsar sig lite i ryggen. Har sett att man kan sy i ett gummiband som drar ihop den lite. Det ska jag prova. Även det på tisdag. Just nu är jag bara nöjd att jag har fått färdigt en gammal surdeg som legat och gett mig dåligt samvete.

20160313_232828 20160313_232813