Två nyanser av brunt, och så lite terrakotta på det

Äntligen har lusten att sy börjat komma tillbaka. För snart tre veckor sedan opererade de bort min visdomstand. Nästan lika länge har jag legat på soffan. Jag vet inte riktigt vad som har varit vad. Redan innan operationen kände jag mig helt slut. Trött, låg, less. Stressreaktion skrev läkaren på sjukintyget. Depression hade jag väl kallat det själv. Jag har sovit. Jösses som jag har sovit. Hela nätterna och ett par middagslurar på det. Jag har försökt sy. Något skulle jag ju göra när jag bara var hemma. När jag efter att ha sytt sidsömmarna på en tunika varit tvungen att sova middag insåg jag själv att det inte gick. Jag skulle vila. Och det gjorde jag. Jag har tagit hand om min själ på det ställe jag gör det bäst ett par gånger i veckan. Sedan har jag fått åka hem och sova. Så har det varit och det har fått vara okej. Det värsta har väl varit att jag inte har haft någon aning om vad problemet är.

En bekant håller kurser i medialitet och hennes kursdeltagare skulle öva på utomstående. Jag gick dit och hoppades på att få snacka med mamma. Det fick jag inte. Däremot kom jag åt mina tårar. Barnlösheten. Den största sorgen i mitt liv. Den som alltid är där men är så meningslös att känna på. Det är ju som det är. Men det som inte känns packas undan och blir till den där tröstlösa tyngden inom mig. Efter att ha fått en värmevallning på Willys en kväll insåg jag dessutom att jag antagligen är på väg mot klimakteriet. Jag ska ta och ringa en gynekolog och kolla läget, men jag tror att hormonerna är stökiga. Det i sig kan orsaka nedstämdheten, tröttheten och allt det där andra. Och jag ska få komma till en psykolog. Det har hjälpt mig förut att bena ut vad som är vad, så det känns bra. Och plötsligt kommer lusten att göra saker tillbaka. Bara sådär. Inte så att jag är sprudlande lycklig. Men jag blir rastlös i soffan och vill hålla på med sådant jag tycker om igen. Jag behöver inte sova middag så fort jag har gjort något längre. Inflammationen i munnen har lagt sig och trots att jag fortfarande är bedövad i halva läppen, inte kan gapa helt och att det gör ont på nätterna när jag har spolat ur kratern, så känns allting bättre.
20170316_192636
Tunikan blev färdig efter många om och men. Den är sydd i något sladdrigt syntetiskt trikåtyg som jag troligen har ärvt efter mamma. Mjuk och skön, om än inte snygg. Modellen, Art Teacher från Ottobre, gör sig bättre i stabilare tyger. Helt klart.

20170319_002111

Idag klippte jag till ett par Owyn pants från Lotta Jansdotters bok Everyday Style i brunt linne. De är sådär lagom pösiga och lagom smala och jag tror att jag kommer bli riktigt nöjd med dem, när jag väl får resåren i sidorna på plats. Tråden i rätt färg tog slut, så innan jag har köpt ny så händer det ingenting.
Å andra sidan klippte jag till en Esme tunika ur samma bok tidigare i veckan. Tyget köpte jag i Dalsland för sådär 17 år sedan. Två gånger har jag varit inne i stan för att köpa tråd. Båda gångerna har jag kommit hem tomhänt eftersom symaskinsaffären varit stängd. Ena gången var jag 20 minuter sen. Andra gången var han i väg på något och jag ville bara hem och sova. På måndag förmiddag ska jag ringa in och kolla så att han är där och köra direkt. Så kan jag kanske bli klar med allt påbörjat innan det är dags att börja jobba på tisdag.

Jag har ingenting att sätta på mig!

Och redan i rubriken ljuger jag. Garderoberna är fulla. Det är inte ens längesedan jag rensade, så allting passar dessutom. Men jag är less på allt som är där. Det hade inte gjort så mycket om jag hade vetat vad jag ville ha istället. Våren och sommaren är på gång, det är inte så konstigt att jag är trött på höst- och vinterkläderna. Men jag har verkligen ingen aning om vad det är jag längtar efter.

Helst skulle jag vilja ha kläder som känns som myskläder dygnet runt. Mjuka, lena plagg. De ska kännas som en kram eller smekning. Lager på lager? Jag har gått upp lite i vikt sista tiden. Det mesta har satt sig på magen och jag känner mig inte fin med kläder på. Alltså, det är inte så mycket att det är ett problem, det är bara en känsla av att inte känna igen mig riktigt, tror jag.

I julklapp fick jag presentkort på AJ:s i Karlskrona. Där fick jag plötsligt lust på grönt. Det var längesedan sist. Orange har mer varit min grej sista tiden. Men denna ljuvlighet tänkte jag kunde bli något litet kort och nätt till sommaren. Färgåtergivningen gör det gulare än det egentligen är. Men vad ska jag ha nu då?20170209_174154

Medan jag satt och skrev kom ett anfall av akut sylust. Jag pausade helt enkelt skrivandet och sydde en Art Teacher från Ottobre i ett av farmors gamla tyger. Jag tog in den lite under armarna och ner till fickorna. Funderar på om jag ska ta lite till. Fickorna gjorde jag större så att inte telefonerna ramlar ur. Den funkar till värmen kommer.20170220_150047

Sytorka bruten!

20170213_12270413 februari. Det är längesedan jag hade symester nu. Och ärligt, jag tappade sugen där. Sydde jeans, de blev skitsnygga. Och alldeles för små. Till viss del skyller jag på att jag hade denim utan stretch och gick upp för få storlekar för att kompensera. Fast, ärligt talat. Jag har nog gått upp någon storlek själv också. Mina lår är numera så där gulligt mulliga, så där som jag tycker är skitsnyggt på alla andra. Tror det tar lite tillvänjning innan jag gillar det på mig själv. Det blev inga jeans. Och inget annat heller. Jag tappade sylusten där och då. Har roat mig med att möblera om och flytta mat- och klipprummet närmare syrummet. Det blev bättre.
20170213_122723
I helgen kom längtan att sy tillbaka. Den har krupit fram lite bit för bit. Och nu var jag ledig och det färgglada tyget tvättat och tumlat. En enkel a-linje tänkte jag och det tänkte de som gav mig råd i sygruppen med. Jag tänkte först ha en kort ärm men sedan kom jag på att jag ville ha den lilla gluggen i nacken och då fick det bli infodringar istället. Första gången jag har lyckats med att vändsy någonting! Tjoho!! Jag som var rädd att sykunskapen hade självdött under sytorkan. Däremot visade det sig att klänningen pösar sig i ryggen och ser rätt trist ut framtill. Nästa gång jag är utvilad och ledig ska jag ta och prova att ta in några veck. Kanske blir det bättre då? Inte lika mycket a-linje, men det kan jag ju strunta i bara den sitter som jag vill.

Jag tror på ett liv efter jul

received_10155627285599167Det blev jul i år med. Och jag har, för första gången i mitt liv, sytt mig en julklänning. Eller ja, jag sydde en klänning. Den är brun. Jag associerade till pepparkaksgummor och hade klänningen på julafton. Farmors plastpärlor som julpynt.
Superrea på Stoff 2000 i Helsingör i somras. Det vräkte ner regn på tvären. Jag hittade ingen brunsåpa men jag fick köpt tyg, sällskapet var trevligt och vi åt kakor. Fickor ska på och ärmarna ska fixas till. Annars gillar jag modellen. Kjoldel från gammal Ottobre. Överdel från Sew many dresses, favoritboken när det gäller klänningar.
img_5272
I år var det bara pappan som fick det klassiska julklappsrimmet Ära vare Gud i höjden, dessa har jag gjort i slöjden. Grytlappar. Jag måste lära mig hur jag ska ställa in maskinen för att sy i tjocka lager tyg. Hörnorna med två vikta lager bomullstyg och frottéhandduk inuti blev för mycket. Maskinen bara tuggade och nålen kroknade. Jag har sett maskinen sy genom 16 lager jeanstyg, så jag vet att det ska gå. Och nu när min symester börjar på riktigt så ska jag ju sy just jeans, så nu är det dags.

För min del är julen över nu. Jag körde hem utan musik. Det var skönt med tystnaden och att bara låta tankarna vandra. Var de hamnade? Mest överallt. Vilka människor som kramas bäst och om man kan se det på utsidan. Nej, det syns inte, blev min slutsats. Folk som ser kramgoa ut behöver inte alls vara det. De bästa kramarna ges av människor som behöver en kram. Fast det räcker inte. De som verkligen behöver men bara vill ha liksom suger sig fast i en och det blir jobbigt. Givande människor kramas fint. Men om de bara vill ge så blir det ingen öppning mellan. Så min slutledning blev att människor som ger av sig själva samtidigt som de behöver kramen är de som kramas bäst. Då spelar storleken ingen som helst roll. Den minsta människan kan ge den största kramen. Där någonstans stannade jag och tankade i Sölvesborg. Då började jag fundera på helt andra, betydligt mindre trevliga saker. Jag lämnar ämnet där, behåll ni julefriden.

Lyxen med värmepump fortsätter att glädja mig. Satte upp temperaturen i vardagsrummet och tände kaminen i matrummet direkt när jag kom in.  Nu är här redan behagliga temperaturer. Jag som är van vid att ha 8-10 grader när jag kommer hem sitter och småler för mig själv. Funderar på om jag skulle ta och rita mönster redan i kväll, så jag kan börja klippa till i morgon? Eller om jag skulle ta och lägga i en maskin tvätt? Eller om jag rent av ska ta och göra båda samtidigt, bara för att jag kan?

Symestern är räddad

Står på övervåningen och viker tvätt. Plötsligt bultar det på dörren där nere. Nej, det var tvättmaskinen som centrifugerade. Jag skrattar lite åt mig själv, hur ovan vid moderniteter jag är. Går ner och tänker hänga tyget jag förtvättar. Då är det fullt med vatten i maskinen och den centrifugerade inte alls. Var det någon på dörren ändå? Jaja. Det var öppet så var det någon som ville något hade hen kunnat sticka in huvudet och ropa.

20161214_1311421

Tvätten som snurrar är åtminstone lätthängd. Två meter denim beställd från www.fyndatextil.se. Jag är trött på att damjeans i butik innehåller mer stretch än denim. Nu har jag köpt ett grovt mörkblått tyg till riktigt bra pris. Så, semestern blir symester på riktigt. Spännande. Sist jag gav mig på något så avancerat var drygt ett år sedan. Jenny Hellström. Fem stjärnor av fem i svårighet. Jag nybörjare. Det gick… sådär. Byorna är nog använda två omgångar. Trivdes inte i modellen heller.

20151126_2001011

Nu har jag ju lärt mig en del sedan dess och vanliga jeans innehåller inte 25 delar. Det kan ju bli bra… Denna gången har jag två mönster från Ottobre jag velar mellan. Tänker att jag nog ritar upp båda och mäter och har mig och ser vilka som kan bli bäst.

Hemmasydda kramar

20160927_1259281 I senaste numret på tidningen Ottobre (5/16) var det mycket som tilltalade mig. Finast var namnet på tröjan Like a Warm Hug. En sådan måste jag ha! Den skulle sys i tyg med merinoull. Sådant har jag inte hemma och köpförbud råder. Däremot hittade jag lite stickade tyger från mammas gömmor. Sydde en gråbeige först. Det tyget fick jag för 10-15 år sedan när jag trodde att jag skulle börja sy. Jag gjorde ju inte det då. Men nu blev det en kram från morsan. Inte fel det.
När jag ändå var igång sydde jag en till. Detta tyget har aldrig varit tänkt till mig. Jag har svårt för beige och särskilt när det drar åt grönt. Men bruna sömmar och något färgglatt till kanske funkar? 20160927_1509181Nej, jag ser inte överlycklig ut. Magen bråkar. Svullen, öm och… ska vi säga… aktiv? Hela kroppen påverkas. Jag har visst blivit laktosintolerant så här på gamla dar. Dumt. Men då kan det ju vara extra skönt med ett par kramar, tänker jag.

Nu ska jag gå ut och mäta hur mycket avloppsrör jag behöver. Snart kommer brunnsborrarna och det är dags att börja beställa hem allt som behövs innan dess. Eftersom jag bara har en vanlig tvåmeters tumstock lär det bli en liten promenad av det hela. Gissar att jag får ta en runda om dass med. Skitmage! Bokstavligt talat.

Kan man sy trosor?!

”Har dy SYTT den?!” ”Har DU sytt den?!”  Har du sytt den? Frågan kommer ganska ofta. Med olika betoningar. Första varianten känns bra. Ofta följs den av ”Den ser ju köpt ut.” Jag låter bli att tänka på att köpekläder ofta har sneda sömmar, mönsterpassning som är helt skev utan tackar och tar det som en komplimang. (Och en påminnelse om att jag en dag ska bli mästare på mönsterpassning och prydliga sömmar.)
Andra varianten är väl ok när det inte hörs tydligt att det är en människa som verkligen inte förväntar sig någonting av mig. Tack och lov sker det inte så ofta.

Ingen fråga gällande sömnad förvånar mig mer än ”Kan man sy trosor?!” Jo. De är gjorda av tyg. Man kan sy dem. Det är två, tre, fyra mönsterdelar som sys ihop. Inte särskilt avancerat alls. Sedan kan man ju piffa till det och göra det hur komplicerat som helst om man vill det. Men det vill inte jag. Jag vill göra slut på mina trikårester och ha sköna underkläder som sitter där de ska.

Jag använder två bitar tyg till grendelen. Baksömmen vändsyr jag så att sömmen döljs mellan dem. Framtill bara overlockar jag. Dels beror det på att jag inte har listat ut hur jag ska göra för att vändsy framtill också och dels på att det faktiskt inte påverkar bekvämligheten alls om jag låter bli.

Det finns nog inget plagg som väcker så många känslor hos mig att sy. Känslan när jag klipper till delarna och det ser ut att bli ett mindre tvåmannatält. Har jag verkligen klippt rätt här?
När jag sytt ihop grendelarna med fram- och bakstycket och sidsömmarna är där de ska och jag provar. Glädjen över att de passar och chocken att denna campingutrustning krävs för att täcka min bakdel. Jag har faktiskt inte någon särskilt stor rumpa får jag påminna mig själv om. Intellektuellt vet jag ju det.
Och så på med mudd eller resår runt benen och bredare resår i midjan. Det finns elegantare sätt men jag tycker att bred resår är skönast. Provar. De passar, sitter skönt och ingenting kasar in mellan skinkorna när jag vickar på höfterna framför spegeln. Tjohooo! I affären ligger jag mellan två storlekar och har svårt att hitta rätt. Här hemma blir det som jag vill.

På matbordet, där jag klipper till, ligger bara centimeterstora slamsor kvar av det som var en tygrest. Det kan jag kasta med gott samvete. Jag har inte bara tillverkat trosor jag har rensat ut också. Dubbel glädje!

Dagens plagg klippte jag till i tisdags av ett mönster från tidningen Ottobre, nr 5 från 2009. Sedan kom lönearbetet i vägen. Idag blev de färdiga. Alla utom paret underst i mitten sitter som de ska. Det fungerar alltså inte med smalsmal mudd för att hålla bakstycket på plats. Nu vet jag det.