Jag har ingenting att sätta på mig!

Och redan i rubriken ljuger jag. Garderoberna är fulla. Det är inte ens längesedan jag rensade, så allting passar dessutom. Men jag är less på allt som är där. Det hade inte gjort så mycket om jag hade vetat vad jag ville ha istället. Våren och sommaren är på gång, det är inte så konstigt att jag är trött på höst- och vinterkläderna. Men jag har verkligen ingen aning om vad det är jag längtar efter.

Helst skulle jag vilja ha kläder som känns som myskläder dygnet runt. Mjuka, lena plagg. De ska kännas som en kram eller smekning. Lager på lager? Jag har gått upp lite i vikt sista tiden. Det mesta har satt sig på magen och jag känner mig inte fin med kläder på. Alltså, det är inte så mycket att det är ett problem, det är bara en känsla av att inte känna igen mig riktigt, tror jag.

I julklapp fick jag presentkort på AJ:s i Karlskrona. Där fick jag plötsligt lust på grönt. Det var längesedan sist. Orange har mer varit min grej sista tiden. Men denna ljuvlighet tänkte jag kunde bli något litet kort och nätt till sommaren. Färgåtergivningen gör det gulare än det egentligen är. Men vad ska jag ha nu då?20170209_174154

Medan jag satt och skrev kom ett anfall av akut sylust. Jag pausade helt enkelt skrivandet och sydde en Art Teacher från Ottobre i ett av farmors gamla tyger. Jag tog in den lite under armarna och ner till fickorna. Funderar på om jag ska ta lite till. Fickorna gjorde jag större så att inte telefonerna ramlar ur. Den funkar till värmen kommer.20170220_150047

Sytorka bruten!

20170213_12270413 februari. Det är längesedan jag hade symester nu. Och ärligt, jag tappade sugen där. Sydde jeans, de blev skitsnygga. Och alldeles för små. Till viss del skyller jag på att jag hade denim utan stretch och gick upp för få storlekar för att kompensera. Fast, ärligt talat. Jag har nog gått upp någon storlek själv också. Mina lår är numera så där gulligt mulliga, så där som jag tycker är skitsnyggt på alla andra. Tror det tar lite tillvänjning innan jag gillar det på mig själv. Det blev inga jeans. Och inget annat heller. Jag tappade sylusten där och då. Har roat mig med att möblera om och flytta mat- och klipprummet närmare syrummet. Det blev bättre.
20170213_122723
I helgen kom längtan att sy tillbaka. Den har krupit fram lite bit för bit. Och nu var jag ledig och det färgglada tyget tvättat och tumlat. En enkel a-linje tänkte jag och det tänkte de som gav mig råd i sygruppen med. Jag tänkte först ha en kort ärm men sedan kom jag på att jag ville ha den lilla gluggen i nacken och då fick det bli infodringar istället. Första gången jag har lyckats med att vändsy någonting! Tjoho!! Jag som var rädd att sykunskapen hade självdött under sytorkan. Däremot visade det sig att klänningen pösar sig i ryggen och ser rätt trist ut framtill. Nästa gång jag är utvilad och ledig ska jag ta och prova att ta in några veck. Kanske blir det bättre då? Inte lika mycket a-linje, men det kan jag ju strunta i bara den sitter som jag vill.

Jag tror på ett liv efter jul

received_10155627285599167Det blev jul i år med. Och jag har, för första gången i mitt liv, sytt mig en julklänning. Eller ja, jag sydde en klänning. Den är brun. Jag associerade till pepparkaksgummor och hade klänningen på julafton. Farmors plastpärlor som julpynt.
Superrea på Stoff 2000 i Helsingör i somras. Det vräkte ner regn på tvären. Jag hittade ingen brunsåpa men jag fick köpt tyg, sällskapet var trevligt och vi åt kakor. Fickor ska på och ärmarna ska fixas till. Annars gillar jag modellen. Kjoldel från gammal Ottobre. Överdel från Sew many dresses, favoritboken när det gäller klänningar.
img_5272
I år var det bara pappan som fick det klassiska julklappsrimmet Ära vare Gud i höjden, dessa har jag gjort i slöjden. Grytlappar. Jag måste lära mig hur jag ska ställa in maskinen för att sy i tjocka lager tyg. Hörnorna med två vikta lager bomullstyg och frottéhandduk inuti blev för mycket. Maskinen bara tuggade och nålen kroknade. Jag har sett maskinen sy genom 16 lager jeanstyg, så jag vet att det ska gå. Och nu när min symester börjar på riktigt så ska jag ju sy just jeans, så nu är det dags.

För min del är julen över nu. Jag körde hem utan musik. Det var skönt med tystnaden och att bara låta tankarna vandra. Var de hamnade? Mest överallt. Vilka människor som kramas bäst och om man kan se det på utsidan. Nej, det syns inte, blev min slutsats. Folk som ser kramgoa ut behöver inte alls vara det. De bästa kramarna ges av människor som behöver en kram. Fast det räcker inte. De som verkligen behöver men bara vill ha liksom suger sig fast i en och det blir jobbigt. Givande människor kramas fint. Men om de bara vill ge så blir det ingen öppning mellan. Så min slutledning blev att människor som ger av sig själva samtidigt som de behöver kramen är de som kramas bäst. Då spelar storleken ingen som helst roll. Den minsta människan kan ge den största kramen. Där någonstans stannade jag och tankade i Sölvesborg. Då började jag fundera på helt andra, betydligt mindre trevliga saker. Jag lämnar ämnet där, behåll ni julefriden.

Lyxen med värmepump fortsätter att glädja mig. Satte upp temperaturen i vardagsrummet och tände kaminen i matrummet direkt när jag kom in.  Nu är här redan behagliga temperaturer. Jag som är van vid att ha 8-10 grader när jag kommer hem sitter och småler för mig själv. Funderar på om jag skulle ta och rita mönster redan i kväll, så jag kan börja klippa till i morgon? Eller om jag skulle ta och lägga i en maskin tvätt? Eller om jag rent av ska ta och göra båda samtidigt, bara för att jag kan?

Sömnad och tacksamheter

Jag önskar att jag kunde skriva någonting som gör denna dagen rättvisa. En eftermiddag med syrummet i skuggan under kastanjen. Fikastunder på kökstrappen med bin som surrar och suger i sig av vad Kärleksörten ger. En och annan fågel som kvittrar. Även om det inte är sommarens intensiva konserter finns det talgoxar kvar som ackompanjeras av duvornas bas och en glada som skriker till medan den cirklar över grannens gärde. Det är vackert.
20160914_1944281
Jag har sytt mitt livs andra Vilma. Med fickor! Jag hade tänkt mönsterpassa ordentligt eftersom tyget är så mönstrat. Tittar du på överdelen syns försöket. Sedan tappade jag tydligen räkningen bland ränderna och mönsterdelarna. Så jag får vända vackra sidan till, helt enkelt. 20160914_1943381
Jag har mer tyg kvar av biten jag köpte, viskosjersey från Fynda textil i Gävle, sommarens mysigaste tygaffär. Så jag tänkte sy ett par av de mjuka byxorna ur senaste Ottobre. När jag skulle ta den sista byggplasten från rullen var den så skrynklig att den inte gick att använda. Att cigaretterna eller mönsterpappret tar slut är tydligen det enda som kan få ut mig när jag landat hemma efter ett alldeles för långt jobbpass med på tok för lite sömn. Cigaretterna tar sällan slut eftersom jag rullar själv och köper 300 gram tobak åt gången. Det räcker länge. Förra byggplastrullen räckte i ungefär nio månader. Så nej, det är inte ofta jag lämnar tomtgränsen när jag väl har landat. Tacksam att jag kom på att det behövdes innan Lantmännen i byn stängde.

När jag sträckte ut ryggen efter att ha stått dubbelvikt och ritat mönster ett tag tog jag en runda runt tomten. Jag har fått de nya soptunnorna med fyra fack i varje. Hoppas att restavfallsdelen räcker till. Den är mindre än den lilla tunnan jag hade förut. Jag har ju bara månadstömning. Metallfacket kommer mest troligt bara att innehålla honungsburkslock. Plast brukar inte heller bli särskilt mycket. Glas ännu mindre. Särskilt färgat. Får se hur det blir och hur mycket mer betalt de vill ha för detta. Det ska bli skönt att slippa frakta runt sopåtervinningen i fortsättningen åtminstone. Ytterligare en tacksamhet.

Det stora jublet väckte hösthallonen. Jag har ett bärbuskland med hösthallon, självsådda vildhallon och vanliga trädgårdshallon. Gott så att hjärtat sjöng! Just hösthallonen satte jag för flera år sedan. Nu är första gången de ger någon skörd. Inga mängder eftersom allt runtomkring är rörigt, oklippt och ovårdat. Men tillräckligt för att fylla munnen och magen med solvarma hallon utan mask. Även tomaterna drar nytta av solen och mognar på i snabb takt till smaklökarnas stora förtjusning. I år köpte jag plantor eftersom matrumsbordet är upptaget för tillklippning mest jämt. Det blev gott det med.

Medan solen försvann bakom träden satt jag på trappen och lät fötterna bli varma och mjuka i en balja såpdoftande vatten. Så som jag har haft det i dag hade jag planerat att få ha det åtminstone någon del av sommarens semester. Nu blev det ju inte så. Men tacksam för att jag får möjlighet att njuta det nu istället.
20160914_1921521

Semesterbunkrande och rensning

20160711_152151I sommar har jag bunkrat tyger, knappar, dragkedjor, resår och så mycket annat jag kan tänkas behöva för alla mina tänkta sömnadsprojekt, och lite till. Både nytt och loppisfynd har fått följa med hem. Tygskåpen bågnar. Knapplådan var välfylld som den var men jag hittade en stor back med mycket vintageknappar som jag inte kunde låta bli. Så nu står alla knappar i lådor på arbetsytan. Jag har en vrå i syrummet som skulle kunna rymma en hylla eller ett smalt kökskåp. Det får nog bli nästa projekt.
20160719_160242
Men titta på knapparna! Det är något särskilt med gamla knappar. Jag kan se plaggen de har suttit på framför mig. När jag satt och sorterade hann jag bygga små historier runt tillfällena när dessa plagg användes. Det blir som en egen värld i mitt huvud, en tidsresa utan TARDIS. Och jag blir så rörd när jag hittar exakt sådana knappar min mor använde till våra hemsydda jeans när vi var små. Jag avskydde de där brallorna då, men nu tänker jag på all kärlek som var insydda i dem. Knapparna kan bli snygga på ett par byxor idag, om jag kan lista ut hur man får dem på plats utan att ta sönder dem.
20160711_19503620160712_221948
Att bara fylla på utan att tömma leder inte till någonting bra. I helgen började jag alltså gå igenom mammas gamla symönster. Det mesta är från 70- och 80-talet.

En liten hög med herrkläder, 500 gram. Pappa fick visst inte så mycket sytt till sig.

Mer än dubbelt så mycket barnkläder. Mönster på den tiden var inte som nu, med flera olika storlekar i varje. Blir full i skratt när jag hittar likadana plagg utklippta i olika storlekar. Det skiljer nästan fyra år mellan mig och syrran men vi kläddes som tvillingar, oftast i tomterött.
Damkläderna. 6 kg mönster. Jag trivs med att ha vuxit till mig och att ha fått lite former. Samtidigt, nu svär jag för mig själv. Tänk att ha kunnat använda moderna varianter på alla dessa söta klänningar i storlek 36 som mamma har haft.
En liten hög sparade jag. Det lilla som fanns i min storlek. Ett par varianter på underkläder. Där har jag det betydligt lättare än mamma, tänker jag och gläds åt det och åt utrymmet i skåpet där mina dragkedjor nu får bo.

20160719_154444Det känns som att det var längesedan jag hade lust att sy någonting. I verkligen är det bara ett par dagar sedan, men ändå. Nu börjar det ändå klia i fingrarna igen. Har kört fast i en del plagg. Då tappar jag sugen. Knepet jag tar till är att sy något enkelt som jag tror mig vara säker på att lyckas med. En Aino från Mekkotehdas med leggings, Sammalikko från Ottobre blev bra att jobba i, om inte annat.20160718_175238

Lycka är bättre än att lyckas

20160407_223148
Två halvfärdiga klänningar från Sew many dresses, sew little time. Gissa favoritfärgen. 😉

En dag med sömn, en sömnlös natt, två dagar sömnad. Så har de senaste dagarna sett ut för min del. Jag började sy en festklänning. Fodrat liv format av sömmar som jag inte vet vad de heter. Det blev inte bra kan jag berätta. Jag har inte den rätta knycken, helt enkelt. Och nu har jag sprättat så många gånger att det ser ut som att jag kramat en igelkottsfamilj.
Planen var att sy på klänningen till jag inte kunde mer och sedan gå över och sy en kappa. Men jag ville ju sy klänning! Skjortklänning med krage. Så från festklänning med extra vidd i kjolen hoppade jag över och började sy på en rumpkramande, knäppt-upp- i -halsen -klänning. Helt tvärt om. Och se, det blev genast bättre. Den här kommer jag att tycka om. Det är skoj.

Tidigare i dag läste jag en sån där lista på fejan, 50 sätt att bli lyckligare. Just idag blev jag inte irriterad över att någon skulle tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Kanske för att jag, för en gångs skull, höll på med just det där som stod på listan. Att gnälla, våndas över framtid och sörja det förflutna är omöjligt när jag syr. Jag är här och nu, inget annat. Trots att sömnaden inte gick precis som jag ville så slår jag inte på mig själv. Jag vet att jag gick ett snäpp över min förmåga med den där klänningen. Istället är jag stolt över det jag lyckas med. Det är helt klart en hobby som får mig att le. (Den som får mig att gapskratta har jag inte hittat än. Får se vad det kan vara.)
Jag har sagt ifrån till en vän. Tydligt. Jag är inte längre någon slasktratt som människor, hur mycket jag än tycker om dem, kan fylla med sitt skräp. Klart att jag lyssnar när mina vänner mår dåligt och behöver prata. Men jag ser gärna att de sedan försöker göra något åt vad det nu är. Eller så vet jag att när det är min tur att drabbas av livet så får jag älta ett tag. Det finns en balans. Gör det inte det, eller om du bara ringer och är full och tjatig så räcker det. Jag har roligare saker att göra med min tid. Sådant som ger mer energi än det tar. Så ska det vara.
Mat, där behöver jag förbättras. Och motion. Nej, jag ska inte börja träna. Däremot hade det varit bra om jag gick ut och rörde mer på mig mina lediga dagar. När jag jobbar är jag inomhus hela dygn i sträck ibland. Det är inte bra. Byta miljö och umgås med människor jag älskar, där finns också utvecklingspotential. Idag hade jag flera planer för just det. Jag sov för länge i morse, en kompis ringde återbud och tankarna jag hade på att vara social i övrigt blev just bara tankar. Det samma med att ringa människor jag älskar. Men jag har tänkt på dem. Hjälper det något?

Så, just idag känner jag mig lycklig. Där finns punkter att arbeta vidare med. Lyckan kan alltså bli större. Tacksam för det ena och hoppfull för det andra. Perfekt!
20160405_152332Mönster från fagert.se att ta tag i när jag vill utmana mig själv lite mer. Också ett sätt att skapa lycka. Kappan är den som mest liknar kappan jag såg på stan och bara ville ha, trots köpförbud på kläder. Men mönster får jag köpa. Och tyg.

Surdegsklänningen är färdig

20160402_234147Det var ett tag sedan jag skrev sist. I ärlighetens namn var det ett tag sedan jag gjorde någonting annat än stickade för att varva ner efter jobbet. Eller tänkte på annat än jobb. Nu har jag varit ledig i tre dagar. Första dagen stickade jag lite, diskade och sotade ur kaminen. Andra dagen var jag social. Det skrämmer mig lite att jag pratar oftare med gode män på jobbet än med de människor jag älskar och har valt att ha i mitt liv. Men så är det just nu. Jag hoppas innerligt att det ändras. Snart.
Idag bestämde jag mig. Klänningen jag påbörjade sist jag hade sylust skulle bli färdig. Burdas krage struntade jag i. Jag vek ner och sydde en kant istället. Nu har jag ytterligare en städrock. Det kommer aldrig att bli en favorit men den funkar. Fickmodellen kommer jag nog att använda på fler plagg. De är snygga tycker jag, med sin lite rundade form.
20160402_173000Jag har ärvt mammas knappsamling. Den röda plåtburken med rosor på, som jag minns sedan barndomen, är borta. Hon växte väl ur den. Nu ligger knapparna sorterade i påsar efter färg och storlek. Mitt bland alla vita, ljusa och pärlemorknappar hittade jag en liten klädd knapp. Jag minns den! Någonstans finns en bild på mig och min kusin när vi var små, ett par år bara. Jag har illrött hår, hemsydda blå hängseljeans och en keps i samma tyg. Min kusin sitter och är blond och söt. Jag flinar och tar mig mellan benen. Knappen satt på kepsen och dolde skarvarna där alla delarna möttes på toppen. Ibland skrattar jag åt sådant som min mamma har sparat. Denna gången blev jag mest rörd. Knapparna jag valde är de vita överst i bilden.

Det känns aningen ironiskt att jag mest syr kläder att jobba i på mina lediga dagar. Det måste bli ändring på det med. Och jodå, det finns planer. Jag ska på två examensfester i sommar. Tyg och mönster bara väntar på att jag ska börja. I går när vi var och gick på stan hittade jag dessutom en kappa som i det närmaste var perfekt till mig. Ja, bortsett från att den var marinblå, kostar 2000 spänn och att jag inte ska köpa några kläder i år. Nu letar jag mönster till en kort smal 60-talskappa också. Tyg har jag inte tänkt på, men jag tror att det finns något som funkar i gömmorna.

Något som inte funkar längre är min handled. Jag vaknar på morgnarna med domnade fingrar. Det gör ont i armbågen och en sena i handleden är både varm och öm. Inflammerad senskida trodde läkarvännen. Jag skyller på stickningen. Nu äter jag diklofenak och hoppas att det går över fort. För jag har en liten kofta på gång som skulle bli fin till min examensfestsklänning. Om jag hinner bli färdig. Risken med att sticka trots smärtan är att det onda blir permanent, har jag googlat mig till. Det har jag ingen som helst lust med. Så, försvinner det inte får jag klara mig utan kofta, helt enkelt. Det svåraste är att fundera på vad jag ska varva ner med om jag inte kan sticka en stund efter jobbet. Att bara sitta och glo på tv-serier funkar inte. Då blir jag rastlös istället.

Idag sydde jag i knappar till svt:s serie Hjärtevänner. Det är ett dejtingprogram med finlandssvenska pensionärer. Jag blir alldeles varm i hjärtat av det. De berättar så öppet om sig själva och sina liv, sin längtan och sitt hopp. Kanske ska jag bara sy kläder som behöver knappar, så jag har tålamod att titta på sådant som är bra för mig, som får mig att tänka och känna?
Här skulle jag egentligen vilja komma med en betraktelse över mitt känsloliv. Men nej, klockan är för mycket. I morgon ska jag rita mönster och klippa till klänningen jag drömmer om. Nu ska jag bara drömma.

Sy fast ståndet på kragen. Pervon!

20160318_212732Idag har jag haft en sydag. Klippte till en rockklänning i morse och allt gick riktigt bra till att börja med. Känslan när allt bara funkar är oslagbar. Jag blir glad i magen, känner mig i det närmaste oövervinnerlig.  Det höll i sig ett tag. Sedan skulle jag sy fast kragen. Jo då. Burdas sömnadsbeskrivningar har stört mig förut. Jag förstår mig inte på dem. Och här var det verkligen komplicerat, åtminstone för min hjärna. Det är kanter som ska vikas åt olika håll, delar som ska sys ihop och jag begriper inte ens vad de menar från början. Såna här gånger hade det varit så mycket enklare om mamma hade funnits kvar. Inte för att hon hade förstått texten. Inte för att hon hade kunnat förklara för mig. Men hon hade använt sina magiska ögon och livstidserfarenhet och sett vad som skulle göras. Jag hade fått skynda mig som attan för att hänga med i vad hon gjorde. Förresten, det var ju precis därför jag inte kunde lära mig att sy av min superduktiga mor. Hon gjorde det åt mig och jag kunde lika lite som förut.
När jag var yngre och körde fast blev jag hysterisk, grät, skrek och kände mig helt värdelös. Jag börjar förstå varför jag inte lärde mig sy då. Eller sticka. Eller någonting annat som kräver träning och att man gör fel, gör om och gör rätt gång på gång. Idag tar jag det lugnare. Körde till byn och tankade, hämtade vatten och köpte med mig en kebabtallrik hem. Så jag får väl ta tag i den där kragen en annan ledig dag. Improvisera, om inte hjärncellerna skakats rätt och jag förstår texten plötsligt. Lika troligt som att jag en dag ska vakna upp och ha lärt mig ett främmande språk i sömnen. (Jo, det har hänt människor. Ja, det är en av mina drömmar, att det ska hända mig.)

Nu gör jag kväll. Funderar på om jag ska gå och lägga mig med ljudboken eller om det är för tidigt. Kanske lite Antikmagasinet och en kopp te först?