Två nyanser av brunt, och så lite terrakotta på det

Äntligen har lusten att sy börjat komma tillbaka. För snart tre veckor sedan opererade de bort min visdomstand. Nästan lika länge har jag legat på soffan. Jag vet inte riktigt vad som har varit vad. Redan innan operationen kände jag mig helt slut. Trött, låg, less. Stressreaktion skrev läkaren på sjukintyget. Depression hade jag väl kallat det själv. Jag har sovit. Jösses som jag har sovit. Hela nätterna och ett par middagslurar på det. Jag har försökt sy. Något skulle jag ju göra när jag bara var hemma. När jag efter att ha sytt sidsömmarna på en tunika varit tvungen att sova middag insåg jag själv att det inte gick. Jag skulle vila. Och det gjorde jag. Jag har tagit hand om min själ på det ställe jag gör det bäst ett par gånger i veckan. Sedan har jag fått åka hem och sova. Så har det varit och det har fått vara okej. Det värsta har väl varit att jag inte har haft någon aning om vad problemet är.

En bekant håller kurser i medialitet och hennes kursdeltagare skulle öva på utomstående. Jag gick dit och hoppades på att få snacka med mamma. Det fick jag inte. Däremot kom jag åt mina tårar. Barnlösheten. Den största sorgen i mitt liv. Den som alltid är där men är så meningslös att känna på. Det är ju som det är. Men det som inte känns packas undan och blir till den där tröstlösa tyngden inom mig. Efter att ha fått en värmevallning på Willys en kväll insåg jag dessutom att jag antagligen är på väg mot klimakteriet. Jag ska ta och ringa en gynekolog och kolla läget, men jag tror att hormonerna är stökiga. Det i sig kan orsaka nedstämdheten, tröttheten och allt det där andra. Och jag ska få komma till en psykolog. Det har hjälpt mig förut att bena ut vad som är vad, så det känns bra. Och plötsligt kommer lusten att göra saker tillbaka. Bara sådär. Inte så att jag är sprudlande lycklig. Men jag blir rastlös i soffan och vill hålla på med sådant jag tycker om igen. Jag behöver inte sova middag så fort jag har gjort något längre. Inflammationen i munnen har lagt sig och trots att jag fortfarande är bedövad i halva läppen, inte kan gapa helt och att det gör ont på nätterna när jag har spolat ur kratern, så känns allting bättre.
20170316_192636
Tunikan blev färdig efter många om och men. Den är sydd i något sladdrigt syntetiskt trikåtyg som jag troligen har ärvt efter mamma. Mjuk och skön, om än inte snygg. Modellen, Art Teacher från Ottobre, gör sig bättre i stabilare tyger. Helt klart.

20170319_002111

Idag klippte jag till ett par Owyn pants från Lotta Jansdotters bok Everyday Style i brunt linne. De är sådär lagom pösiga och lagom smala och jag tror att jag kommer bli riktigt nöjd med dem, när jag väl får resåren i sidorna på plats. Tråden i rätt färg tog slut, så innan jag har köpt ny så händer det ingenting.
Å andra sidan klippte jag till en Esme tunika ur samma bok tidigare i veckan. Tyget köpte jag i Dalsland för sådär 17 år sedan. Två gånger har jag varit inne i stan för att köpa tråd. Båda gångerna har jag kommit hem tomhänt eftersom symaskinsaffären varit stängd. Ena gången var jag 20 minuter sen. Andra gången var han i väg på något och jag ville bara hem och sova. På måndag förmiddag ska jag ringa in och kolla så att han är där och köra direkt. Så kan jag kanske bli klar med allt påbörjat innan det är dags att börja jobba på tisdag.

Sportlovskul?

20170223_214023

Ärligt talat har jag aldrig förstått mig på det här med sportlov. Jag sportar inte någon annan tid på året och har egentligen aldrig gjort, så varför ska jag göra det en vecka i februari? Nu har jag inte ens sportlov men är ledig i helgen. Det får räcka. Bokrean infaller samma vecka här nere i södern. Bokläsarlov låter mycket mer spännande än sportlov. Numera har jag slutat köpa romaner annat än som billiga pocket för stranden på sommaren. Ljudböcker och bibliotekets utbud räcker långt och behöver inte förvaras. Men sömnadsböcker, det är en annan sak.

Jag förhandsbeställde Jenny Hellströms Sy! Från hood till skjortklänning. Den har jag lånat hem från biblioteket och sytt en del ur. Den ville jag äga. Och så har jag hört gott om Lotta Jansdotters Everyday Style. Så trots att den inte var på rea så slog jag till. Idag kom de med posten. Jag har druckit te, ätit konserverade aprikoshalvor och inspirerats här i kväll. Sist jag skrev funderade jag på vilken typ av plagg jag skulle sy till min ”nya” lite rundare kropp. Jansdotter är den som lockar mig mest. Nu kan jag bara inte bestämma mig för om det är Esme eller Kiomi jag ska börja med. Kärt besvär.20170223_222759

Nu ska det ju (tydligen) bli ändring på det här med mitt otränande. Jag har köpt ett årskort på gym. Även om en av mina vänner blev så förvånad att hon skrev om det på sin facebook, en annan vän läste det, ringde upp och frågade om jag skulle börja träna, är ingen mer förvånad än jag. Min rygg har skrikit fula ord åt mig ett tag. Lite muskler bör hjälpa. Var och hämtade kortet idag. Bara att ta sig in och ut verkar vara ett halvt företag med kort, fingeravtryck, en sluss som jag är lite rädd att fastna i och så alla maskinerna där inne som jag inte vet hur de fungerar. Än, får jag väl säga. Men det är verkligen en ny värld för mig. Det är nog närmare 15 år sedan jag var på gym senast för att träna. Jag har städat på ett, men även det var längesedan och då smög jag runt maskinerna och gjorde rent efter de som använt dem.

Medan jag väntade på min tur att få mitt träningskort tittade jag på tjejerna som tränade. Vad har man på sig egentligen? Tights och tighta linnen verkade vara det vanligaste. Det känns inte okej för min del. Jag skulle vilja se lite så där hemtam ut redan när jag börjar, för att inte känna mig ännu mer udda än jag redan gör. Men att blotta alla celluliter och valkar känns inte alls som jag. Jag gick till och med in på Interport och tittade på vägen hem men nej, det finns ingenting jag skulle känna mig bekväm att visa mig offentligt i. Vad har ni på er?!

Konstigt det här med kropp. När jag står avklädd framför spegeln har jag inga som helst problem med den. Att näcka på stranden är bara skönt. Inga problem. Jag skäms inte det minsta när jag klär av mig ens med en ny älskare. Men när det kommer till att sätta på den stackars kroppen kläder så blir jag superkritisk. Hemma lufsar jag mest runt i mysbrallor, raggsockor och sticketröjor och skiter i vilket. På jobbet försöker jag vara så bekväm som möjligt utan att det är uppenbart att jag helst gått i pyjamas hela passet. Jag skulle vilja kunna känna mig snygg. Inte blotta allt men heller inte se ut som jag gömmer en mindre elefant under kläderna. Bara fin, så där som andra människor gör.
20170223_214526
Jaja, jag provar med lite nya klänningar/tunikor. Får se hur mycket jag hinner med och orkar i helgen. Sista tiden har jag inte mått något vidare. Sömnen har bråkat med mig. Nattpassen på jobbet blir det automatiskt för lite sömn men när jag har svårt att sova även hemma i över en vecka tappar jag energi, lust och humör. Nu har jag fått sovhjälp av doktorn. Tänker ta dem en vecka och hoppas att jag kommit på rätt köl igen. Mitt hem förfaller när jag inte orkar annat än det nödvändigaste. Idag köpte jag tulpaner när jag var och handlade. Började tänka på farmor. Hon köpte blommor på torget varje lördag. Hon pysslade om dem så att hon ibland hade flera buketter eftersom de stod så länge. Det gör inte jag. Men en vas med färska blommor, även om de kommer från mataffären, gör mig gladare. Det behövs. Nu önskar jag bara att jag hade haft matlagning som hobby och att ta hand om mitt hem var prioriterat framför soffhäng och sömnad. Att drömma är gratis…