Två nyanser av brunt, och så lite terrakotta på det

Äntligen har lusten att sy börjat komma tillbaka. För snart tre veckor sedan opererade de bort min visdomstand. Nästan lika länge har jag legat på soffan. Jag vet inte riktigt vad som har varit vad. Redan innan operationen kände jag mig helt slut. Trött, låg, less. Stressreaktion skrev läkaren på sjukintyget. Depression hade jag väl kallat det själv. Jag har sovit. Jösses som jag har sovit. Hela nätterna och ett par middagslurar på det. Jag har försökt sy. Något skulle jag ju göra när jag bara var hemma. När jag efter att ha sytt sidsömmarna på en tunika varit tvungen att sova middag insåg jag själv att det inte gick. Jag skulle vila. Och det gjorde jag. Jag har tagit hand om min själ på det ställe jag gör det bäst ett par gånger i veckan. Sedan har jag fått åka hem och sova. Så har det varit och det har fått vara okej. Det värsta har väl varit att jag inte har haft någon aning om vad problemet är.

En bekant håller kurser i medialitet och hennes kursdeltagare skulle öva på utomstående. Jag gick dit och hoppades på att få snacka med mamma. Det fick jag inte. Däremot kom jag åt mina tårar. Barnlösheten. Den största sorgen i mitt liv. Den som alltid är där men är så meningslös att känna på. Det är ju som det är. Men det som inte känns packas undan och blir till den där tröstlösa tyngden inom mig. Efter att ha fått en värmevallning på Willys en kväll insåg jag dessutom att jag antagligen är på väg mot klimakteriet. Jag ska ta och ringa en gynekolog och kolla läget, men jag tror att hormonerna är stökiga. Det i sig kan orsaka nedstämdheten, tröttheten och allt det där andra. Och jag ska få komma till en psykolog. Det har hjälpt mig förut att bena ut vad som är vad, så det känns bra. Och plötsligt kommer lusten att göra saker tillbaka. Bara sådär. Inte så att jag är sprudlande lycklig. Men jag blir rastlös i soffan och vill hålla på med sådant jag tycker om igen. Jag behöver inte sova middag så fort jag har gjort något längre. Inflammationen i munnen har lagt sig och trots att jag fortfarande är bedövad i halva läppen, inte kan gapa helt och att det gör ont på nätterna när jag har spolat ur kratern, så känns allting bättre.
20170316_192636
Tunikan blev färdig efter många om och men. Den är sydd i något sladdrigt syntetiskt trikåtyg som jag troligen har ärvt efter mamma. Mjuk och skön, om än inte snygg. Modellen, Art Teacher från Ottobre, gör sig bättre i stabilare tyger. Helt klart.

20170319_002111

Idag klippte jag till ett par Owyn pants från Lotta Jansdotters bok Everyday Style i brunt linne. De är sådär lagom pösiga och lagom smala och jag tror att jag kommer bli riktigt nöjd med dem, när jag väl får resåren i sidorna på plats. Tråden i rätt färg tog slut, så innan jag har köpt ny så händer det ingenting.
Å andra sidan klippte jag till en Esme tunika ur samma bok tidigare i veckan. Tyget köpte jag i Dalsland för sådär 17 år sedan. Två gånger har jag varit inne i stan för att köpa tråd. Båda gångerna har jag kommit hem tomhänt eftersom symaskinsaffären varit stängd. Ena gången var jag 20 minuter sen. Andra gången var han i väg på något och jag ville bara hem och sova. På måndag förmiddag ska jag ringa in och kolla så att han är där och köra direkt. Så kan jag kanske bli klar med allt påbörjat innan det är dags att börja jobba på tisdag.

Sportlovskul?

20170223_214023

Ärligt talat har jag aldrig förstått mig på det här med sportlov. Jag sportar inte någon annan tid på året och har egentligen aldrig gjort, så varför ska jag göra det en vecka i februari? Nu har jag inte ens sportlov men är ledig i helgen. Det får räcka. Bokrean infaller samma vecka här nere i södern. Bokläsarlov låter mycket mer spännande än sportlov. Numera har jag slutat köpa romaner annat än som billiga pocket för stranden på sommaren. Ljudböcker och bibliotekets utbud räcker långt och behöver inte förvaras. Men sömnadsböcker, det är en annan sak.

Jag förhandsbeställde Jenny Hellströms Sy! Från hood till skjortklänning. Den har jag lånat hem från biblioteket och sytt en del ur. Den ville jag äga. Och så har jag hört gott om Lotta Jansdotters Everyday Style. Så trots att den inte var på rea så slog jag till. Idag kom de med posten. Jag har druckit te, ätit konserverade aprikoshalvor och inspirerats här i kväll. Sist jag skrev funderade jag på vilken typ av plagg jag skulle sy till min ”nya” lite rundare kropp. Jansdotter är den som lockar mig mest. Nu kan jag bara inte bestämma mig för om det är Esme eller Kiomi jag ska börja med. Kärt besvär.20170223_222759

Nu ska det ju (tydligen) bli ändring på det här med mitt otränande. Jag har köpt ett årskort på gym. Även om en av mina vänner blev så förvånad att hon skrev om det på sin facebook, en annan vän läste det, ringde upp och frågade om jag skulle börja träna, är ingen mer förvånad än jag. Min rygg har skrikit fula ord åt mig ett tag. Lite muskler bör hjälpa. Var och hämtade kortet idag. Bara att ta sig in och ut verkar vara ett halvt företag med kort, fingeravtryck, en sluss som jag är lite rädd att fastna i och så alla maskinerna där inne som jag inte vet hur de fungerar. Än, får jag väl säga. Men det är verkligen en ny värld för mig. Det är nog närmare 15 år sedan jag var på gym senast för att träna. Jag har städat på ett, men även det var längesedan och då smög jag runt maskinerna och gjorde rent efter de som använt dem.

Medan jag väntade på min tur att få mitt träningskort tittade jag på tjejerna som tränade. Vad har man på sig egentligen? Tights och tighta linnen verkade vara det vanligaste. Det känns inte okej för min del. Jag skulle vilja se lite så där hemtam ut redan när jag börjar, för att inte känna mig ännu mer udda än jag redan gör. Men att blotta alla celluliter och valkar känns inte alls som jag. Jag gick till och med in på Interport och tittade på vägen hem men nej, det finns ingenting jag skulle känna mig bekväm att visa mig offentligt i. Vad har ni på er?!

Konstigt det här med kropp. När jag står avklädd framför spegeln har jag inga som helst problem med den. Att näcka på stranden är bara skönt. Inga problem. Jag skäms inte det minsta när jag klär av mig ens med en ny älskare. Men när det kommer till att sätta på den stackars kroppen kläder så blir jag superkritisk. Hemma lufsar jag mest runt i mysbrallor, raggsockor och sticketröjor och skiter i vilket. På jobbet försöker jag vara så bekväm som möjligt utan att det är uppenbart att jag helst gått i pyjamas hela passet. Jag skulle vilja kunna känna mig snygg. Inte blotta allt men heller inte se ut som jag gömmer en mindre elefant under kläderna. Bara fin, så där som andra människor gör.
20170223_214526
Jaja, jag provar med lite nya klänningar/tunikor. Får se hur mycket jag hinner med och orkar i helgen. Sista tiden har jag inte mått något vidare. Sömnen har bråkat med mig. Nattpassen på jobbet blir det automatiskt för lite sömn men när jag har svårt att sova även hemma i över en vecka tappar jag energi, lust och humör. Nu har jag fått sovhjälp av doktorn. Tänker ta dem en vecka och hoppas att jag kommit på rätt köl igen. Mitt hem förfaller när jag inte orkar annat än det nödvändigaste. Idag köpte jag tulpaner när jag var och handlade. Började tänka på farmor. Hon köpte blommor på torget varje lördag. Hon pysslade om dem så att hon ibland hade flera buketter eftersom de stod så länge. Det gör inte jag. Men en vas med färska blommor, även om de kommer från mataffären, gör mig gladare. Det behövs. Nu önskar jag bara att jag hade haft matlagning som hobby och att ta hand om mitt hem var prioriterat framför soffhäng och sömnad. Att drömma är gratis…

Sylusten är tillbaka!!!

Äntligen! Jag har lust att sy igen. I går kom det. Jag satt på kökstrappen hela eftermiddagen. Varmt och soligt en ledig dag. Tittade i sygrupperna vad de andra höll på med. Klänningen Vilma från Mekkotehdas kom upp och jag kom på att det var precis en sådan jag ville sy av mitt färgglada tyg jag köpte på Ohlssons i somras. vilma

Boken är på finska och har fantastiska frestande bilder. Språket är ett problem. I sygruppen fick jag veta att den är liten i storleken. Med Aino från samma bok fick jag gå ner i storlek. Inte här. Bakkjoldelen har ingen egen mönsterdel. Egentligen ska nog hela bakstycket vara i en del. Jag ritade av bakkjolen efter framkjolen fast smalare eftersom framkjolen ska rynkas under bysten. Det blev för långt. Livdelen fram stannar under bysten medan bakre livdelen räcker ner under midjan. Nu har jag ritat en egen mönsterdel till baksidan så nästa gång finns möjlighet att få det rätt från början.

Jag lyckades också med konststycket att lägga främre livdelen fel så att den blev delad på mitten, trots att jag tydligt märkt ut att den skulle vara mot vikt tygkant. I detta tyget gör det inte så mycket, tycker jag.

Rynk under bysten har en förmåga att göra mig gravid. Eller nej, jag vet vad som krävs för att få barn. En klänning kan inte göra det. I så fall hade jag haft huset fullt med ungar. Men jag ser gravid ut med rynkor. Jag la veck istälet. Om vecken ska vara inåt eller utåt har jag ingen aning om. Jag la mina inåt och blev nöjd med det.

Ringningen muddade jag bara på overlocken. Sedan tänkte jag göra som jag brukar och fålla med tvillingnål på hushållsmaskinen. Hade till och med trätt om den när jag kom på att jag ville prova n-fåll på overlocken. Jag tror att jag ska sy ner den med en stickning, åtminstone i ärmsluten behövs det. men jag  blev nöjd. 20160913_115408
Klänningar ska ha fickor. Det är min bestämda uppfattning. Jag klippte fickorna från Aino och provade ut var jag ville ha dem. Det är djupa fickor. Som plötsligt räckte långt ner på benet. Att sprätta overlocksöm är aptråkigt, så jag klippte bort dem och sydde ihop. Nästa Vilma ska ha fickor. För jodå, det kommer att bli fler. Och med fickor på rätt ställe kommer detta att bli mitt absoluta favoritmönster. Helt klart.

20160913_112335

Resultatet från Sew Serendipity

20160623_181106Boken Sew serendipity imponerade inte i praktikalitet.  Dåligt mönsterpapper, otydlig med vad som ska klippas ut var ifrån och så vidare. Men beskrivningarna i boken var bra, tyckte jag. Mönsterdelarna passade ihop bra och passformen blev helt okej. Jag kommer nog aldrig att sy något annat plagg ur boken. Men jag gillar jackan och kan tänka mig att sy en liknande kappa. Men ärmen får ju förlängas. Behöver jag jacka behöver jag också varma handleder.20160623_181110 20160623_181111

Jackan fick sys i två tyger. Manchestern räckte inte. Men jag tycker nog att det blev roligare så här. Jag fick också den stora glädjen att gå igenom knappburkarna. Gillar de här stora guldfärgade. De är återanvända, det syns på slitaget, men jag har ingen aning om vad de har suttit på förut.

Nu har det hänt något med mina färgval igen. Jag vill inte ha svart längre. Det som tidigare varit basfärgen får mig att känna mig hård och kantig. Jag vill fortfarande ha orange, lejongult, caramel och vad de nu heter.  Men basen jag väljer blir brun. Spännande. Jag tror att det handlar om förändringar i mig själv. Fast det är ett annat inlägg.
Nu har jag nyss kommit hem efter en midsommarhelg firad på jobbet. Midsommarafton var riktigt rolig och midsommardagen lång och seg. Tror inte att jag skiljer mig så mycket från er som varit lediga där? Klänningen jag hade på mig är från 50-talet och den sitter helt perfekt. Jag ska försöka återskapa den i fjärilstyget jag blev så kär i. Först får det bli ett test i något billigare tyg ur gömmorna. Så nu tar jag fram boken jag använt mest av de jag köpt Sew many dresses, sew little time. Den känns alltid som ett säkert kort.20160622_185838

 

Par i Jenny, en favorit och en besvikelse

20160520_220011

Idag blev det par i Jenny. Rose Top och Julie Blouse. Jag har rensat hårt bland mina kläder (för att få plats med det hemsydda). Värst har jag tydligen gått åt högen med t-shirts och toppar med ärm. Precis sådant som är bra att ha på jobbet. När jag var arbetslös i höstas passade jag på att använda tiden till att låna böcker och rita av mönster. Båda topparna kommer från Jenny Hellströms bok Sy! Från hood till skjortklänning. Där finns även just en skjortklänning jag tänker sy senare. Jag gillar hennes modeller och framför allt beskrivningarna. Hon gör det så självklart för oss som inte har suttit vid symaskinen sedan vi fick av oss blöjorna.

Julie var roligast att sy. Den är stor och vid och enligt designern Jenny Hellström så ska den vara jättelätt och sedan ”ska man bara” knyta, ”laja” och ha skoj när man formar den som man vill. Jenny på Nyhetsmorgon. Jättelätt vet jag inte. Jag som inte sytt särskilt många raglanärmar i mitt liv fick fundera en bra stund på hur jag skulle få ihop delarna. Men det gick. 🙂 Jag la fem veck i halsringningen dels för att få ihop den enorma urringningen och dels för att anledningen att jag sydde just Julie var att jag ville lägga veck. Smart va?
Tyget kommer från Stoff och Stil. Micromodal eller något heter det. Mjukt och lent så att jag vill bo i plaggen dygnet runt. Det roliga är att detta var bland det första jag sydde i när jag började för snart ett år sedan. Jag svor och grät. Tyget kasade och gled. Det var fortfarande inget superlätt tyg att sy i, men det var heller inte omöjligt. Kul att märka förbättringar i sömnaden så tydligt.
20160520_172116
Rose Top blev en besvikelse på flera olika sätt. Den ska vara a-linjeformad. Enligt måttabellen har jag L över bysten, så det tog jag. Fast precis när jag höll på som bäst svullnade magen upp. Plötsligt var det ingen a-linje alls. Ett ganska osexigt pösigt korvskinn? Jag satte en mudd i nederkanten och tänkte att det kanske kunde pösa till den och gömma svullet. Nja. Rose sitter helt klart bättre på dockan än på mig. Tyget är arvegods. Jag tycker om färgen på dockan. Nu när jag har hunnit bli lite brun är den i det närmaste hudfärgad på mig. Den blir kanske snyggare till hösten när jag bleknat? Eller om jag på något magiskt sätt blir pepparkaksbrun i sommar? Jaja. Den duger att arbeta i men någon favorit lär den aldrig bli.
20160520_220106
Nästa projekt, om inget roligare kommer mellan, blir en luvtröja till nya mysbrallorna som också blev färdiga idag. (Jösses vad jag har varit produktiv!)  De är modifierade Loungers från Ottobre 5/11. Jag tycker bättre om när det är ett ok baktill. Det känns som att jag får lite rumpa då, annars är jag ganska klent utrustad på den fronten.
Så, trots att jag fortfarande har snor i hela huvudet och att det piper oroväckande i bröstet på mig så har jag använt dagen väl. I morgon är det dags för jobb igen. Jag blir nog inte bättre än så här nu.

Lycka är bättre än att lyckas

20160407_223148
Två halvfärdiga klänningar från Sew many dresses, sew little time. Gissa favoritfärgen. 😉

En dag med sömn, en sömnlös natt, två dagar sömnad. Så har de senaste dagarna sett ut för min del. Jag började sy en festklänning. Fodrat liv format av sömmar som jag inte vet vad de heter. Det blev inte bra kan jag berätta. Jag har inte den rätta knycken, helt enkelt. Och nu har jag sprättat så många gånger att det ser ut som att jag kramat en igelkottsfamilj.
Planen var att sy på klänningen till jag inte kunde mer och sedan gå över och sy en kappa. Men jag ville ju sy klänning! Skjortklänning med krage. Så från festklänning med extra vidd i kjolen hoppade jag över och började sy på en rumpkramande, knäppt-upp- i -halsen -klänning. Helt tvärt om. Och se, det blev genast bättre. Den här kommer jag att tycka om. Det är skoj.

Tidigare i dag läste jag en sån där lista på fejan, 50 sätt att bli lyckligare. Just idag blev jag inte irriterad över att någon skulle tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Kanske för att jag, för en gångs skull, höll på med just det där som stod på listan. Att gnälla, våndas över framtid och sörja det förflutna är omöjligt när jag syr. Jag är här och nu, inget annat. Trots att sömnaden inte gick precis som jag ville så slår jag inte på mig själv. Jag vet att jag gick ett snäpp över min förmåga med den där klänningen. Istället är jag stolt över det jag lyckas med. Det är helt klart en hobby som får mig att le. (Den som får mig att gapskratta har jag inte hittat än. Får se vad det kan vara.)
Jag har sagt ifrån till en vän. Tydligt. Jag är inte längre någon slasktratt som människor, hur mycket jag än tycker om dem, kan fylla med sitt skräp. Klart att jag lyssnar när mina vänner mår dåligt och behöver prata. Men jag ser gärna att de sedan försöker göra något åt vad det nu är. Eller så vet jag att när det är min tur att drabbas av livet så får jag älta ett tag. Det finns en balans. Gör det inte det, eller om du bara ringer och är full och tjatig så räcker det. Jag har roligare saker att göra med min tid. Sådant som ger mer energi än det tar. Så ska det vara.
Mat, där behöver jag förbättras. Och motion. Nej, jag ska inte börja träna. Däremot hade det varit bra om jag gick ut och rörde mer på mig mina lediga dagar. När jag jobbar är jag inomhus hela dygn i sträck ibland. Det är inte bra. Byta miljö och umgås med människor jag älskar, där finns också utvecklingspotential. Idag hade jag flera planer för just det. Jag sov för länge i morse, en kompis ringde återbud och tankarna jag hade på att vara social i övrigt blev just bara tankar. Det samma med att ringa människor jag älskar. Men jag har tänkt på dem. Hjälper det något?

Så, just idag känner jag mig lycklig. Där finns punkter att arbeta vidare med. Lyckan kan alltså bli större. Tacksam för det ena och hoppfull för det andra. Perfekt!
20160405_152332Mönster från fagert.se att ta tag i när jag vill utmana mig själv lite mer. Också ett sätt att skapa lycka. Kappan är den som mest liknar kappan jag såg på stan och bara ville ha, trots köpförbud på kläder. Men mönster får jag köpa. Och tyg.

Jag leker därför lever jag

Att lära mig nya saker bara för att det är roligt hjälper mig att utvecklas och må bra. I somras började jag sy mer på allvar. Där finns verkligen utvecklingspotential. Det går framåt och jag njuter.
Bloggen skaffade jag av flera skäl. Dels ville jag ta upp mitt skrivande igen. De senaste åren har det inte blivit annat än statusar på facebook. Och ibland händer det ju att jag har tankar som är längre än det. Och i takt med att jag började sy ville jag visa upp vad jag gör. Självklart är det en egogrej! Men det handlar om någonting annat också. Det som gör mig gladast är det jag gör själv. Missförstå mig rätt, människorna i mitt liv är det bästa jag har. Men för att få energi behöver jag använda hela mig. Hjärta, hjärna, händer och kropp, allt måste få vara med. Jag arbetar med människor och för att ge själen vila och näring behöver jag tid för själv. Då är det perfekt att göra någonting med händerna. Annars är det så lätt att fastna vid datorn eller med tv-serier som bara dödar tid. Om jag kan inspirera någon att göra någonting annat är jag nöjd.

http://text-och-textil.webnode.se/ Här har jag skrivit förut. Det kommer jag inte att göra längre. När jag hade företaget aktivt skaffade jag denna sidan. Jag betalar fortfarande för den. Alltså ska den användas. Och nu kommer leken in. Att lägga in en länk har jag inte lyckats med på webnode. Det gjorde jag här.
20160312_224720Nu lägger jag in en bild, bara för att kolla om det går. Och det gick ju bra. Fast kvaliteten är inget vidare. Det får bli ett framtida lekprojekt, att utveckla ett sätt att ta bättre bilder på mig själv. Klänningen på bilden är sydd av mönster från boken http://www.adlibris.com/se/bok/sew-many-dresses-sew-little-time-the-ultimate-dressmaking-guide-9780770434946. Författaren har gjort mönster till ett antal klänningsliv, kjoldelar, ärmar och kragar. Sedan kan man själv variera dem med varandra. Detta är första klänningen därifrån men långt ifrån sista.