Visdomsont leder till tankeverksamhet

Längst ner i det mörkaste djupet av käkbenet satt visdomstanden. Eller låg. På sniskan, så där lite nonchalant, inbillar jag mig. Den store klunsen med sin klumpfotsrot orkade väl inget annat, tänker jag lite elakt. I måndags opererade käkkirurgen ut den. Idag är det söndag och jag är fortfarande bedövad i större delen av munnen och en bra bit av hakan. Jag har fortfarande ont och precis som resten av veckan är jag så trött att jag blir utmattad av minsta lilla. Idag tillkommer dessutom den distinkta smaken av var. Jag ska till doktorn av andra skäl i morgon. Sedan ska jag köra ner till käkkirurgen för det ska inte smaka var när jag stoppar i mig sex antibiotikatabletter om dagen, tycker jag. Hoppas att de tycker likadant och fixar det, på något smärtfritt sätt.

Att vara hemma och sjuk skulle ju kunna vara riktigt mysigt. Tv-serier, stickning, sy något, ljudbok. Men jag har tröttnat på Doctor Who nu. Det är Peter Capaldi som har hunnit bli Doktorn, så det går ganska snabbt. Enda glädjeämnet är att hans följeslagare, Clara Oswald (spelad av Jenna Coleman) har så oerhört fina kläder. Jag har bara strumpor på stickorna och orkar inte ta tag i UFO:t som ligger och är krångligt. Sy något? Du skojar?! I går gick jag och tittade på tunikan jag har börjat med. Klippte rent infodringarna, konstaterade att jag inte hade rätt färg på tråden hemma och insåg att det nog var tur att jag inte hade det för hjärnan är riktigt grötigt trött. Det jag med detta långa stycke vill säga är att det är mycket mysigare att vara hemma och sjuk om man är frisk.

När jag låg och bläddrade på sysidorna hittade jag en länk till podden Sy och sprätta. Det var ju lite kul. I detta avsnittet pratade de om att hitta sin stil. Det kände jag att det kunde vara behövligt. Jag har ju inte en stil utan tio, eller så. De snackade på allmänt om sina egna kläder och jag slölyssnade, började tänka på mina egna stilar genom livet sådär halvhjärtat. Sedan nämnde de att Colette patterns har en blogg och att det där fanns  något som kallas Wardobe Architect med olika arbetsblad där jag kan ta reda på vilken stil jag har, vad jag vill uppnå och hur jag ska göra det. Ingenting om hur jag ska klä mig efter kroppstyp, något jag faktiskt har letat efter utan att hitta något som tilltalar mig riktigt. Men detta var ju skoj. Att tänka på vad jag har på mig och varför, leta efter inspirationsbilder och få fram tankar om en basgarderob är lagom ansträngande när jag inte orkar någonting annat. Så, det har jag ägnat mig åt nu. Pinterest är fantastiskt!
2017-03-05 (1)2017-03-05
Det jag har konstaterat är att Amelie Poulain, hon från Montmartre, är min stilikon tillsammans med Clara Oswald. Ja, jag tycker mycket om de klassiska Audrey Hepburn, Sophia Loren och damerna med men de är för damigt och framför allt, obekvämt, klädda för att passa min vardag. Ledorden är Bekväm, kreativ, sensuell, rebell.

Jag vill ha brunt som neutralfärg. Inte svart, som jag alltid har haft förut. Jag ska sy bruna byxor, ett par korta smala och ett par längre med mer vidd. Till de smala kan jag ha Clara Oswalds korta klänningar när jag arbetar, sedan ta av brallorna och ha soldyrkarbenen bara när jag är ledig. De vidare brallorna ska få andra tunikor. Och så alla klänningar jag ska sy som inte kräver byxor, bara jag nu blir av med inflammationshärden i munnen och får lite energi igen.

Det är fortfarande mycket orange i min färglängtan. Och grönt som en återkommande bubblare.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att leta efter en beskrivning på en go oversize tröja och billigt garn att sticka den i. Inte för att det tillhör sommarklädseln utan eftersom jag bara längtar efter en sådan. Även om jag planerar för sommar och sol är det en bra bit kvar innan den är här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *