Sömnaden funkar bättre än bilen

Vilken dag. Det smällde vid ena framhjulet i lördags när jag skulle till stan. Sedan skrapade och lät det konstigt. En kompis tittade och lyssnade och trodde det var sten från grusvägen som kommit i kläm bakom bromsskivan. Jag vet inte, det kändes fel. Jag körde och tränade igår kväll. Det lät. Inte när jag bromsade men när jag svängde. Idag ringde jag verkstan och körde in för att kolla upp det. Båda fjädrarna fram hade gått av och låg och gned mot däcket. Det blir dyrt.
Gick in till symaskinsgubben och köpte tråd till mina påbörjade projekt. Hade sedan sånt flyt att bussen hem kom efter ett par minuter. Det är köp-en-lott-läge på den med en buss i timmen. Nu håller jag tummarna för att de hinner bli klara med bilen till i morgon så jag slipper åka kollektivt till jobbet. Första dagen efter sjukskrivningen i morgon. Jag är lite rädd för hur det ska gå. Orkar jag? Men idag har jag varit igång hela dagen här hemma och det har ju gått bra. Sömnaden kom igång på riktigt.

Här måste jag bara inflika att Toots Thielemans är världens bästa symusik. Det funkar säkert till annat pyssel med. Glatt, svängigt och instrumentalt. Perfekt när jag ska tänka emellanåt. Texter stör mig då. Jag har svårt att skärma av dem. Ja, jag stänger av radion när jag ska fickparkera bilen med. Toots Thieleman är grym på att vissla. Tanken slog mig att om jag hade varit professionell visslare hade min karriär varit slut nu efter operationen. Det är jättesvårt att vissla med en bedövad underläpp, prova nästa gång du har varit hos tandläkaren.

 

20170320_171218Två plagg ur Lotta Jansdotters bok, Everyday Style, blev färdiga. Byxorna, Owyn pants, i linne var i det närmaste klara. Bara resåren och fållning kvar när tråden tog slut. Jag har sytt mig ett par nya favoritbyxor! De är så sköna att jag glömmer att det inte är mysbyxorna jag har på mig när jag har provat. Precis så vill jag att min vardagsgarderob ska vara. Skön som pyjamas men snyggare.20170320_171357

Jag sydde bakfickor på dem för att kunna ha annat än tunikor med fickor till dem på jobbet. Resåren sys fast på sidorna så att rynket inte hamnar på magen. Så enkelt. Så smart. Varför har jag inte tänkt på det själv?! Jag som inte är så förtjust i tantmagen behöver inte extra fluff just där.

20170320_222359Tunikan Esme tycker jag om formen på. Nu har jag inte provat med bh, men jag tycker att insnitten sitter konstigt? Att detta tyget äntligen har fått bli något är roligast av allt. Jag köpte det i en av småbyarna utanför Färgelanda någon gång i slutet på förra millenniet. Jag började sy lite redan då men tappade lusten för att jag var så dålig. Tyget gav jag till mamma som inte sydde av det. Hon gillade inte färgen, tror jag. Nu har det legat till sig länge nog, tänker jag. Färgen är mer terrakotta i dagsljus. Får se hur jag trivs. Nästa gång kommer jag hur som helst att göra infodringar i ärmarna med. Igår var jag och invigde mitt gymkort. Bygger jag några som helst muskler på överarmarna kommer jag att behöva klippa om ärmhålen med.

Att jag behöver träna är annars uppenbart när jag har en sydag. Bordet jag klipper vid är för lågt. Ryggen skriker åt mig nu. Om jag hittar ett höj- och sänkbart skrivbord funderar jag på om jag skulle kunna göra något slags kombinerat mat- och klippbord av det. Det kanske räcker med ett underrede och lägga en bredare skiva på? Jaja. Just nu behöver jag inte fundera på det. De pengar jag eventuellt har läggs på visdomstandsborttagningen och bilreparation. Men gymkortet har jag, så jag kan ju träna så länge.

Två nyanser av brunt, och så lite terrakotta på det

Äntligen har lusten att sy börjat komma tillbaka. För snart tre veckor sedan opererade de bort min visdomstand. Nästan lika länge har jag legat på soffan. Jag vet inte riktigt vad som har varit vad. Redan innan operationen kände jag mig helt slut. Trött, låg, less. Stressreaktion skrev läkaren på sjukintyget. Depression hade jag väl kallat det själv. Jag har sovit. Jösses som jag har sovit. Hela nätterna och ett par middagslurar på det. Jag har försökt sy. Något skulle jag ju göra när jag bara var hemma. När jag efter att ha sytt sidsömmarna på en tunika varit tvungen att sova middag insåg jag själv att det inte gick. Jag skulle vila. Och det gjorde jag. Jag har tagit hand om min själ på det ställe jag gör det bäst ett par gånger i veckan. Sedan har jag fått åka hem och sova. Så har det varit och det har fått vara okej. Det värsta har väl varit att jag inte har haft någon aning om vad problemet är.

En bekant håller kurser i medialitet och hennes kursdeltagare skulle öva på utomstående. Jag gick dit och hoppades på att få snacka med mamma. Det fick jag inte. Däremot kom jag åt mina tårar. Barnlösheten. Den största sorgen i mitt liv. Den som alltid är där men är så meningslös att känna på. Det är ju som det är. Men det som inte känns packas undan och blir till den där tröstlösa tyngden inom mig. Efter att ha fått en värmevallning på Willys en kväll insåg jag dessutom att jag antagligen är på väg mot klimakteriet. Jag ska ta och ringa en gynekolog och kolla läget, men jag tror att hormonerna är stökiga. Det i sig kan orsaka nedstämdheten, tröttheten och allt det där andra. Och jag ska få komma till en psykolog. Det har hjälpt mig förut att bena ut vad som är vad, så det känns bra. Och plötsligt kommer lusten att göra saker tillbaka. Bara sådär. Inte så att jag är sprudlande lycklig. Men jag blir rastlös i soffan och vill hålla på med sådant jag tycker om igen. Jag behöver inte sova middag så fort jag har gjort något längre. Inflammationen i munnen har lagt sig och trots att jag fortfarande är bedövad i halva läppen, inte kan gapa helt och att det gör ont på nätterna när jag har spolat ur kratern, så känns allting bättre.
20170316_192636
Tunikan blev färdig efter många om och men. Den är sydd i något sladdrigt syntetiskt trikåtyg som jag troligen har ärvt efter mamma. Mjuk och skön, om än inte snygg. Modellen, Art Teacher från Ottobre, gör sig bättre i stabilare tyger. Helt klart.

20170319_002111

Idag klippte jag till ett par Owyn pants från Lotta Jansdotters bok Everyday Style i brunt linne. De är sådär lagom pösiga och lagom smala och jag tror att jag kommer bli riktigt nöjd med dem, när jag väl får resåren i sidorna på plats. Tråden i rätt färg tog slut, så innan jag har köpt ny så händer det ingenting.
Å andra sidan klippte jag till en Esme tunika ur samma bok tidigare i veckan. Tyget köpte jag i Dalsland för sådär 17 år sedan. Två gånger har jag varit inne i stan för att köpa tråd. Båda gångerna har jag kommit hem tomhänt eftersom symaskinsaffären varit stängd. Ena gången var jag 20 minuter sen. Andra gången var han i väg på något och jag ville bara hem och sova. På måndag förmiddag ska jag ringa in och kolla så att han är där och köra direkt. Så kan jag kanske bli klar med allt påbörjat innan det är dags att börja jobba på tisdag.

Visdomsont leder till tankeverksamhet

Längst ner i det mörkaste djupet av käkbenet satt visdomstanden. Eller låg. På sniskan, så där lite nonchalant, inbillar jag mig. Den store klunsen med sin klumpfotsrot orkade väl inget annat, tänker jag lite elakt. I måndags opererade käkkirurgen ut den. Idag är det söndag och jag är fortfarande bedövad i större delen av munnen och en bra bit av hakan. Jag har fortfarande ont och precis som resten av veckan är jag så trött att jag blir utmattad av minsta lilla. Idag tillkommer dessutom den distinkta smaken av var. Jag ska till doktorn av andra skäl i morgon. Sedan ska jag köra ner till käkkirurgen för det ska inte smaka var när jag stoppar i mig sex antibiotikatabletter om dagen, tycker jag. Hoppas att de tycker likadant och fixar det, på något smärtfritt sätt.

Att vara hemma och sjuk skulle ju kunna vara riktigt mysigt. Tv-serier, stickning, sy något, ljudbok. Men jag har tröttnat på Doctor Who nu. Det är Peter Capaldi som har hunnit bli Doktorn, så det går ganska snabbt. Enda glädjeämnet är att hans följeslagare, Clara Oswald (spelad av Jenna Coleman) har så oerhört fina kläder. Jag har bara strumpor på stickorna och orkar inte ta tag i UFO:t som ligger och är krångligt. Sy något? Du skojar?! I går gick jag och tittade på tunikan jag har börjat med. Klippte rent infodringarna, konstaterade att jag inte hade rätt färg på tråden hemma och insåg att det nog var tur att jag inte hade det för hjärnan är riktigt grötigt trött. Det jag med detta långa stycke vill säga är att det är mycket mysigare att vara hemma och sjuk om man är frisk.

När jag låg och bläddrade på sysidorna hittade jag en länk till podden Sy och sprätta. Det var ju lite kul. I detta avsnittet pratade de om att hitta sin stil. Det kände jag att det kunde vara behövligt. Jag har ju inte en stil utan tio, eller så. De snackade på allmänt om sina egna kläder och jag slölyssnade, började tänka på mina egna stilar genom livet sådär halvhjärtat. Sedan nämnde de att Colette patterns har en blogg och att det där fanns  något som kallas Wardobe Architect med olika arbetsblad där jag kan ta reda på vilken stil jag har, vad jag vill uppnå och hur jag ska göra det. Ingenting om hur jag ska klä mig efter kroppstyp, något jag faktiskt har letat efter utan att hitta något som tilltalar mig riktigt. Men detta var ju skoj. Att tänka på vad jag har på mig och varför, leta efter inspirationsbilder och få fram tankar om en basgarderob är lagom ansträngande när jag inte orkar någonting annat. Så, det har jag ägnat mig åt nu. Pinterest är fantastiskt!
2017-03-05 (1)2017-03-05
Det jag har konstaterat är att Amelie Poulain, hon från Montmartre, är min stilikon tillsammans med Clara Oswald. Ja, jag tycker mycket om de klassiska Audrey Hepburn, Sophia Loren och damerna med men de är för damigt och framför allt, obekvämt, klädda för att passa min vardag. Ledorden är Bekväm, kreativ, sensuell, rebell.

Jag vill ha brunt som neutralfärg. Inte svart, som jag alltid har haft förut. Jag ska sy bruna byxor, ett par korta smala och ett par längre med mer vidd. Till de smala kan jag ha Clara Oswalds korta klänningar när jag arbetar, sedan ta av brallorna och ha soldyrkarbenen bara när jag är ledig. De vidare brallorna ska få andra tunikor. Och så alla klänningar jag ska sy som inte kräver byxor, bara jag nu blir av med inflammationshärden i munnen och får lite energi igen.

Det är fortfarande mycket orange i min färglängtan. Och grönt som en återkommande bubblare.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att leta efter en beskrivning på en go oversize tröja och billigt garn att sticka den i. Inte för att det tillhör sommarklädseln utan eftersom jag bara längtar efter en sådan. Även om jag planerar för sommar och sol är det en bra bit kvar innan den är här.