Semesterplan med lösnummer

20160630_123313Idag jobbar jag det sista passet innan semestern. En stickning är påbörjad. Den första riktiga sedan min armbåge började bråka i våras. Det var svårt att låta bli i början men på slutet har jag inte haft någon lust trots att akupunktur och hantelövningar hjälpte mig att bli av med både smärta och domningar ganska snabbt. Sömnaden har fått min tid. Tanken på en längre bilresa där jag inte behöver köra, längtan efter en mörkbrun tröja och rea på Drops-garner fick igång lusten. Deras alpacagarn är ett av mina favoriter så lätt, mjukt och varmt. Det blir en rak enkel raglantröja på rundsticka. Perfekt stickning för bilåkning och precis det jag vill ha när det är klart.

I övrigt har jag nu avslutat mina prenumerationer på Burda Style och Burda Easy. Det är så sällan jag hittar något jag vill sy i dem ändå. Dessutom har jag ett par hyllmeter med tidningar från 80-talet till nutid. Skulle behovet av krångliga eller otillräckliga beskrivningar dyka upp har jag så jag kan stilla mitt lystmäte ändå. Allt om handarbete provade jag men släppte den rätt fort. Det jag har sytt ur dem är så oformligt och ser så extremt hemmasytt ut. Andra gör snygga saker med deras mönster men jag tror att de har större skicklighet i modifiering än vad jag har.

För min del är det mer ekonomiskt försvarbart att köpa böcker även om varje bok kostar ungefär lika mycket som tre månaders tidningsprenumeration. Modellerna i de böcker jag använt mig av känns mer genomtänkta, arbetsbeskrivningarna är tydligare och även om jag inte fastnar för någonting direkt i boken så är de mer inspirerande.

Att köpa tidningar är lite av en besatthet hos mig, så detta är ett ganska stort steg. När jag renoverade stugan var det husbyggartidningar och heminredning som drog mig till tidningshyllan. Åren då trädgården var det roligaste jag visste frossade jag i trädgårdsporr. Pion i närbild med daggdroppe… åhhh…  Vanliga damtidningar för lata dagar på stranden och en och annan Hemmets Journal eller Allers för korsordens skull. De tar ju plats de rackarna. I min lilla stuga är det en bristvara, allt eftersom intressena har skiftat så har jag gjort mig av med kassvis med tidningar. Sömnadstidningarna gör jag mig inte av med. De är för bra att ha.

Resultatet från Sew Serendipity

20160623_181106Boken Sew serendipity imponerade inte i praktikalitet.  Dåligt mönsterpapper, otydlig med vad som ska klippas ut var ifrån och så vidare. Men beskrivningarna i boken var bra, tyckte jag. Mönsterdelarna passade ihop bra och passformen blev helt okej. Jag kommer nog aldrig att sy något annat plagg ur boken. Men jag gillar jackan och kan tänka mig att sy en liknande kappa. Men ärmen får ju förlängas. Behöver jag jacka behöver jag också varma handleder.20160623_181110 20160623_181111

Jackan fick sys i två tyger. Manchestern räckte inte. Men jag tycker nog att det blev roligare så här. Jag fick också den stora glädjen att gå igenom knappburkarna. Gillar de här stora guldfärgade. De är återanvända, det syns på slitaget, men jag har ingen aning om vad de har suttit på förut.

Nu har det hänt något med mina färgval igen. Jag vill inte ha svart längre. Det som tidigare varit basfärgen får mig att känna mig hård och kantig. Jag vill fortfarande ha orange, lejongult, caramel och vad de nu heter.  Men basen jag väljer blir brun. Spännande. Jag tror att det handlar om förändringar i mig själv. Fast det är ett annat inlägg.
Nu har jag nyss kommit hem efter en midsommarhelg firad på jobbet. Midsommarafton var riktigt rolig och midsommardagen lång och seg. Tror inte att jag skiljer mig så mycket från er som varit lediga där? Klänningen jag hade på mig är från 50-talet och den sitter helt perfekt. Jag ska försöka återskapa den i fjärilstyget jag blev så kär i. Först får det bli ett test i något billigare tyg ur gömmorna. Så nu tar jag fram boken jag använt mest av de jag köpt Sew many dresses, sew little time. Den känns alltid som ett säkert kort.20160622_185838

 

Här kom, och gick, skatteåterbäringen!

Det här med att köpa grejer känns lite kluvet. Framför allt nu när jag har hittat min favorithusbyggar-tv-man på UR Play, Kevin McCloud. Han vill göra istället för att köpa. Återanvända istället för att bygga av nytt material. Då går jag och köper mig ett svindyrt pimpat strykjärn för skatteåterbäringen. För ärligt talat? Är det inte precis det jag har gjort?

20160622_171716

Ångstation heter det förstås. Det finns en tank där jag häller i nästan två liter vatten som klunsen förvandlar till ånga. Strykningen blir fantastiskt mycket enklare och bättre än den någonsin blivit förut. Jag har bara haft ett gammalt klumpigt ärvt ångstrykjärn från 80-talet till vardags och när jag började sy fick jag ta över mammas oångiga för pressning av mellanlägg. Att stryka tyger för sömnad gick som en dans, en snabb och enkel sådan. Nu är jag lite sugen på att gå igenom hela tygförrådet och stryka alltihop. Det blir så snyggt och får plats så mycket mer. Fast nej, det får vara måtta på mina besattheter. Jag har annat att göra. Faktiskt.
20160623_112034
Själva tanken för min del var att jag skulle slippa stå och stryka mina kläder. I många år har jag undvikit plagg som kräver just detta arbete av mig. Sedan jag började sy har det ändrats. Jag tycker det är roligast att sy  i vävda tyger. De flesta kräver värmebehandling med platt föremål för att vara snygga efter tvätt. En ångstation! Som i affärerna där de gör kläderna släta och fina direkt på galgen. Själva järnet väger 1,2 kg. Det blir ett bra träningspass för armarna att ånga igenom en maskin klänningar. Varje klänning tar så mycket längre tid att få fin än om jag stryker den som vanligt att det känns onödigt. En uppfräschning funkar det till, men har plagget blivit riktigt skrynkligt får allt strykbrädan användas. Det går fortare. Och det går ju så mycket lättare än det hade gjort med de jag hade innan. Det jag undrar över är hur det bra det hade blivit om jag bara hade köpt ett jävligt bra vanligt strykjärn? Ångan är ju det som gör tricket.

Så har jag då bara köpt mig ett fantastiskt men onödigt dyrt strykjärn? Nja. Jag suger på den ett tag till medan jag försöker hålla mig från att börja stryka tyglagret, lakan och alla andra textilier som finns i huset. Så kan jag fundera vidare på det här med husbyggnad, återvinning och mina egna konsumtionsvanor.

En halv irriterad bokrecension

20160619_115510

Sew Serendipity av Kay Whitt. Boken har ringpärm, det är bra. Det gör det mycket lättare att bläddra fram och tillbaka och hålla boken öppen där det ska än om det varit inbundet eller pocket. Jag tycker om bilderna, både skisser och fotografier. Jag blir glad av alla de färgglada och extremt mönstrade klänningarna, även om jag själv aldrig skulle sy upp dem just så.
20160619_123437
Boken innehåller de vanliga delarna med hur du tar mått och anpassar mönstret efter din kropp. Jag kan för lite om sådant för att avgöra om det är bra. Tydliga bilder för sömnadsteknik. Säkert alldeles självklara saker för många. För mig är en del fortfarande nya moment så det uppskattas. Sedan ett kapitel om kjolar, 6 olika fast av samma mönster. Tunikor och klänningar, även där 6 olika av samma mönster och så jackor/kappor likadant.
20160619_123517
Av alla plagg och varianter bestämde jag mig för att sy en jacka.
Fram med mönsterarken. Här kommer första riktiga irritationen. Tre stora ark i tunt slirvigt papper, snett vikna och skrynkliga åt alla håll. Mönsterdelarna är dessutom spridda på två olika ark. Information om på vilka ark jag ska leta saknas. Information om vilka delar och hur många av dem jag ska klippa ut saknas. Jag får titta på tillklippningsskissen, där en del delar inte är med och på de slirviga mönsterarken för att inte missa någonting. Irriterande! På mönsterdelarna står informationen dock tydligt om hur många och vad som ska klippas ut i mellanlägg. Alltid något.
20160619_115334
Så kommer vi då till kampen med att vika ihop mönsterarken igen. Lycka till att få in dem i bokens ficka, säger jag. Alla som har varit ute och rest och navigerat efter papperskarta har en aning om hur jag menar. Fast detta är i tunt slirvigt papper och snedvikt från början. Nej, jag är inte imponerad.
20160619_121823
Sedan kommer väl den största irritationen. Den har faktiskt inte med boken att göra, men den gör inte min söndag roligare. I skåpet hittade jag brun manchester som jag ville sy den här jackan av. Det är arvegods, troligtvis efter mamma. Smalt, 87 centimeter. Så trots att det finns några meter tyg så räcker det inte. Nu måste jag alltså vara kreativ också. Jag tror att jag har ljusare manchester med. Det kanske får bli något hopplock. Helt i stil med bokens klänningar, fast utan massa rosa blommor.

Jaja, detta blir en halv recension. Hur själva mönsterkonstruktionen funkar berättar jag när jag har sytt färdigt. Än så länge är jag inte helt imponerad. Tvärt om tänker jag att det var skönt att det bara var ett mönster jag var intresserad av i boken.

Nu bor Aino hos mig

 

20160613_164516Första klänningen ur den finska boken Mekkotehdas, Aikuisille är färdig. Det blev en Aino. Jag har tittat lystet på modellen i sygrupperna länge. Tyget blev ett av farmors gamla. Hon dog på 90-talet och hade inte sytt på ett bra tag innan dess så det får väl kallas vintage. Det mysiga var att när jag pressade tyget kände jag igen doften från farmors linneskåp. Ett litet besök från henne så här en måndag kändes bra.

Men hur gick det då att sy från en finsk bok? Jag pratar ju inte mer finska än Ei saa peitää och hirvi. Mönstret var ju väldigt enkelt. Framstycke, bakstycke, fickor och ärm. Fickor i sidsöm har jag inte gjort sedan mamma hjälpte mig att sy byxor när jag var 12. Men tutorials på nätet är bra. Jag blev nöjd. Nu vet jag vilket mönster jag ska använda till mitt thaisiden jag fick av en kompis.

Äkta stugliv

Sov länge. Egentligen för länge, men det var skönt. Nu en kopp te i solen medan Midas tvättar sig och fåglarna sjunger. Det är varmt men inte hett. Perfekt för uthussnickeri.

Egentligen skulle pappa ha varit kvar till idag men han körde hem i förrgår. Hade egna drömmar att ta tag i. Det gjorde att jag blev klar med klänningen jag ska ha på älskade vännens examen i morgon. Och bäst av allt, koftan som legat som en skam sedan i vintras blev färdig. Jag gjorde den klar men halsringningen blev stenful. Igår repar jag upp det fula och virkade en kant istället. Mycket bättre.  Nu slipper jag sitta baraxlad i kyrkan på fredag och kan dölja det som inte blev riktigt bra på klänningen om jag vill.

Nu är det bara att dra igång med uthuset. Bara några plankor kvar till jag kan måla. Var och när jag ska duscha är ett senare problem. Nu njuter jag stugliv på riktigt. 1465464994152-1772955140