Fådda grejer som gör mig glad och sådant andra kanske vill ha?

Jag har inte haft lust att göra någonting vettigt idag. Heller. Gick av ett dygnspass igår och lyckades på eftermiddagen bevisa min ovilja genom att sy världshistoriens fulaste trosor. Jag tror inte ens att underbyxorna som var det första jag sydde på maskin som barn var värre. Jag VET att det var så. Mamma övervakade det hela då och hon hade inte släppt igenom något med hackiga sömmar där jag struntat i att sprätta och bara sytt över eller tyg som veckat sig. Nu struntade jag i det. Menstrosor som bara jag kommer att se, kallas de. Jag har inte hamnat på sjukhus än så länge så jag räknar med att det inte sker i framtiden heller, så argumentet att vara snygg under för den sakens skull biter inte heller.
Men att inte vilja göra något innebär inte att jag inte planerar framåt. I helgen var jag hos en väninna. Hon har rensat järnet hemma och skulle göra sig av med sömnadsrelaterade grejer. Då kom hon att tänka på mig. (Nu ler jag och blir lite rörd mitt i alltihop.) Men titta då! Så fint!

20160425_194041

Thaisiden. Jag har aldrig sytt i sådant förut. Jag som mest köper billigt reatyg, helst vävd bomull, blir lite nervös när jag stryker över det blanka fina tyget. Direkt när jag fick se bild på det fick jag en tanke. En kort A-linjeklänning, 60-talsmodell. Vitt upptill och rött och blått nertill eftersom det egentligen inte är mina färger alls. Men det är ju så vackert! Det projektet sparar jag till en dag då sylusten och självförtroendet är tillbaka. Och så får jag läsa på om hur jag beter mig med sidentyg. Är det någon som vet och har lust så tar jag tacksamt emot tips och råd.

På tal om att läsa fick jag massor av tidningen Handarbete. Hela och nästan hela årgångar. Det tidiga 80-talets nummer kommer jag ihåg från mammas prenumerationstid. Hon slutade eftersom det mesta såg för hemmasytt ut för hennes smak. Jag tycker att det är det fulaste årtiondet i modets historia.
90-talet har jag inte mycket minnen från. I min hjärna har det liksom blivit som att det inte fanns något mode då. Men när jag såg storskjortorna, etnomönstren och klänningarna med nedkasade midjor igen kände jag igen mig. Nej, jag kommer inte att sy, sticka eller virka någonting från dem heller, eller använda sminktipsen, hälsoråden och allt annat de stoppade in i tidningen på den tiden. Detta innebär att jag har massor av tidningar jag inte behöver. Att kasta dem känns ändå hemskt. Är det någon som vill ha, bara skriv en rad. Ska det skickas får du betala portot.

Några böcker med grundläggande sömnadskunskap låg i lådan. De sparar jag. Det är ofta jag inte har en aning om hur jag ska sy ett moment, så det kan vara bra att ha som referenslitteratur. 20160425_194548Jag har fortfarande inte lust att göra någonting. Mitt nästa syprojekt är joggingbyxor. Kanske en luvtröja till. Jag tror att jag kokar mig en kopp te till och hänger kvar i läsfåtöljen och bläddrar efter modeller. I dag har jag varit hos tandhygienisten. Hon fick ta till vinkelslip och grep för att få bort tandstenen. Jag har ont och tycker ärligt talat lite synd om mig själv. Så då gullar jag väl lite med mig då.

Beds are burning

20160416_004907
Flaskan ser annorlunda ut men doften är den samma. Citrus och tyngd samtidigt.

Det doftar Opium. Inte drogen. Parfymen. Beds are burning i bilstereon. Plötsligt är jag tonåring igen. Jag tror på kärleken. Jag vet inte hur eller varför, nydumpad som jag är. Ingenting kunde ha gjort ondare, men jag tror. En kraftfull doft på en liten flicka. Jag bär nog upp den mer idag. Jag ska prova.
Mitt vuxna jag ler åt tonårsjaget och tänker med kärlek på flickan som var jag. Hon, den unga, var svart inuti. Sorg och ångest. Det är inte alltid solsken och marshmallows i mitt vuxenliv heller men topparna är högre och dalarna grundare. Så på det hela taget är livet bättre. Hon hade rätt. Samtidigt, jag trodde på kärleken. Jag minns det. Beds are burning. En fantastisk ung man som valde en annan. Sorgen i det. Just i gråten fanns inget hopp. Det var jag som var ratad, bortvald, jag som inte dög. Efter tårarna och metervis med patetisk poesi kom känslan sakta tillbaka. En dag kommer Han. Det har funnits flera sedan dess, Hannar. En dag kommer jag att vara vuxen, duga, räcka till. Jag gör det nästan dagligen numera, mer än duger, mer än räcker till. Men långt inne i mig bor den lilla flickans känslor kvar. Nej, det är inte för mig. Andra, inte jag. Min svaghet. Men också en styrka. Jag behöver ingen man för att vara hel.

Jag har varit ute i kväll. Klädde på mig klänningen och satte på mig pumpsen redan i morse innan jobbet. Har fått komplimanger på jobbet från flera olika håll. På med sminket och så ner till Knutpunkten och båtarna. Vi skulle fira en fin vän jag inte träffat på länge. Ingen av oss har varit särskilt social. Nu gick jag emot min bekvämlighet. Istället för att åka hem och grotta ner mig i soffan gick jag ut och träffade nya människor. Det var riktigt roligt. Jag vill göra om det. Snart.
Tänker på unga jag. Hon hade hällt i sig av vinet och inte tyckt att kvällen varit lyckad om hon inte fått en hel hög med uppmärksamhet från unga män. Jag åt lammfilé och potatiskaka som var så god att det sjöng i hjärtat. Jag drack te och åt chokladfudgekaka som kittlade tungan och gjorde mig lycklig. Jag umgicks med dessa roliga kvinnor jag aldrig träffat förut, sammanförda av att vi tycker om samma vän. Det var skoj. När jag skulle in på tax-freen pep det. De hade glömt larma av min parfym. Jag gick och snackade skit med några killar i rökbåset istället. Inget raggande, bara prat och skratt.
I land på en pub kom känslan att jag hade haft roligare om jag hade druckit av vinet. Alla hade blivit snyggare, jag också. Allt hade blivit lättare. Men jag vet att känslan ljuger för mig. Jag pratar med människor lika lätt när jag är nykter. Och att jag blir mer kräsen och ser människor som de är kan inte vara någon nackdel. Jag är precis snygg nog och nej, jag blir inte vackrare av alkohol. Dämpad belysning och gott humör kanske, men inte alkohol.

Jag är inte säker på att jag tror på kärleken idag. I augusti, säger horoskopet. En del av mig hoppas att det är sant medan en annan del tycker att det är skönast om ingenting nytt händer på den fronten. Inga fler tårar. Inga fler sår på ett redan trasigt hjärta. Men jag ska bära min kraftfulla parfym och ta för mig av livet, som om jag trodde, som om mitt unga jag hade rätt.
Just i detta nu ska jag gå upp till min svala säng. Den brinner inte. Det är jag mycket tacksam för.

Lycka är bättre än att lyckas

20160407_223148
Två halvfärdiga klänningar från Sew many dresses, sew little time. Gissa favoritfärgen. 😉

En dag med sömn, en sömnlös natt, två dagar sömnad. Så har de senaste dagarna sett ut för min del. Jag började sy en festklänning. Fodrat liv format av sömmar som jag inte vet vad de heter. Det blev inte bra kan jag berätta. Jag har inte den rätta knycken, helt enkelt. Och nu har jag sprättat så många gånger att det ser ut som att jag kramat en igelkottsfamilj.
Planen var att sy på klänningen till jag inte kunde mer och sedan gå över och sy en kappa. Men jag ville ju sy klänning! Skjortklänning med krage. Så från festklänning med extra vidd i kjolen hoppade jag över och började sy på en rumpkramande, knäppt-upp- i -halsen -klänning. Helt tvärt om. Och se, det blev genast bättre. Den här kommer jag att tycka om. Det är skoj.

Tidigare i dag läste jag en sån där lista på fejan, 50 sätt att bli lyckligare. Just idag blev jag inte irriterad över att någon skulle tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Kanske för att jag, för en gångs skull, höll på med just det där som stod på listan. Att gnälla, våndas över framtid och sörja det förflutna är omöjligt när jag syr. Jag är här och nu, inget annat. Trots att sömnaden inte gick precis som jag ville så slår jag inte på mig själv. Jag vet att jag gick ett snäpp över min förmåga med den där klänningen. Istället är jag stolt över det jag lyckas med. Det är helt klart en hobby som får mig att le. (Den som får mig att gapskratta har jag inte hittat än. Får se vad det kan vara.)
Jag har sagt ifrån till en vän. Tydligt. Jag är inte längre någon slasktratt som människor, hur mycket jag än tycker om dem, kan fylla med sitt skräp. Klart att jag lyssnar när mina vänner mår dåligt och behöver prata. Men jag ser gärna att de sedan försöker göra något åt vad det nu är. Eller så vet jag att när det är min tur att drabbas av livet så får jag älta ett tag. Det finns en balans. Gör det inte det, eller om du bara ringer och är full och tjatig så räcker det. Jag har roligare saker att göra med min tid. Sådant som ger mer energi än det tar. Så ska det vara.
Mat, där behöver jag förbättras. Och motion. Nej, jag ska inte börja träna. Däremot hade det varit bra om jag gick ut och rörde mer på mig mina lediga dagar. När jag jobbar är jag inomhus hela dygn i sträck ibland. Det är inte bra. Byta miljö och umgås med människor jag älskar, där finns också utvecklingspotential. Idag hade jag flera planer för just det. Jag sov för länge i morse, en kompis ringde återbud och tankarna jag hade på att vara social i övrigt blev just bara tankar. Det samma med att ringa människor jag älskar. Men jag har tänkt på dem. Hjälper det något?

Så, just idag känner jag mig lycklig. Där finns punkter att arbeta vidare med. Lyckan kan alltså bli större. Tacksam för det ena och hoppfull för det andra. Perfekt!
20160405_152332Mönster från fagert.se att ta tag i när jag vill utmana mig själv lite mer. Också ett sätt att skapa lycka. Kappan är den som mest liknar kappan jag såg på stan och bara ville ha, trots köpförbud på kläder. Men mönster får jag köpa. Och tyg.

Surdegsklänningen är färdig

20160402_234147Det var ett tag sedan jag skrev sist. I ärlighetens namn var det ett tag sedan jag gjorde någonting annat än stickade för att varva ner efter jobbet. Eller tänkte på annat än jobb. Nu har jag varit ledig i tre dagar. Första dagen stickade jag lite, diskade och sotade ur kaminen. Andra dagen var jag social. Det skrämmer mig lite att jag pratar oftare med gode män på jobbet än med de människor jag älskar och har valt att ha i mitt liv. Men så är det just nu. Jag hoppas innerligt att det ändras. Snart.
Idag bestämde jag mig. Klänningen jag påbörjade sist jag hade sylust skulle bli färdig. Burdas krage struntade jag i. Jag vek ner och sydde en kant istället. Nu har jag ytterligare en städrock. Det kommer aldrig att bli en favorit men den funkar. Fickmodellen kommer jag nog att använda på fler plagg. De är snygga tycker jag, med sin lite rundade form.
20160402_173000Jag har ärvt mammas knappsamling. Den röda plåtburken med rosor på, som jag minns sedan barndomen, är borta. Hon växte väl ur den. Nu ligger knapparna sorterade i påsar efter färg och storlek. Mitt bland alla vita, ljusa och pärlemorknappar hittade jag en liten klädd knapp. Jag minns den! Någonstans finns en bild på mig och min kusin när vi var små, ett par år bara. Jag har illrött hår, hemsydda blå hängseljeans och en keps i samma tyg. Min kusin sitter och är blond och söt. Jag flinar och tar mig mellan benen. Knappen satt på kepsen och dolde skarvarna där alla delarna möttes på toppen. Ibland skrattar jag åt sådant som min mamma har sparat. Denna gången blev jag mest rörd. Knapparna jag valde är de vita överst i bilden.

Det känns aningen ironiskt att jag mest syr kläder att jobba i på mina lediga dagar. Det måste bli ändring på det med. Och jodå, det finns planer. Jag ska på två examensfester i sommar. Tyg och mönster bara väntar på att jag ska börja. I går när vi var och gick på stan hittade jag dessutom en kappa som i det närmaste var perfekt till mig. Ja, bortsett från att den var marinblå, kostar 2000 spänn och att jag inte ska köpa några kläder i år. Nu letar jag mönster till en kort smal 60-talskappa också. Tyg har jag inte tänkt på, men jag tror att det finns något som funkar i gömmorna.

Något som inte funkar längre är min handled. Jag vaknar på morgnarna med domnade fingrar. Det gör ont i armbågen och en sena i handleden är både varm och öm. Inflammerad senskida trodde läkarvännen. Jag skyller på stickningen. Nu äter jag diklofenak och hoppas att det går över fort. För jag har en liten kofta på gång som skulle bli fin till min examensfestsklänning. Om jag hinner bli färdig. Risken med att sticka trots smärtan är att det onda blir permanent, har jag googlat mig till. Det har jag ingen som helst lust med. Så, försvinner det inte får jag klara mig utan kofta, helt enkelt. Det svåraste är att fundera på vad jag ska varva ner med om jag inte kan sticka en stund efter jobbet. Att bara sitta och glo på tv-serier funkar inte. Då blir jag rastlös istället.

Idag sydde jag i knappar till svt:s serie Hjärtevänner. Det är ett dejtingprogram med finlandssvenska pensionärer. Jag blir alldeles varm i hjärtat av det. De berättar så öppet om sig själva och sina liv, sin längtan och sitt hopp. Kanske ska jag bara sy kläder som behöver knappar, så jag har tålamod att titta på sådant som är bra för mig, som får mig att tänka och känna?
Här skulle jag egentligen vilja komma med en betraktelse över mitt känsloliv. Men nej, klockan är för mycket. I morgon ska jag rita mönster och klippa till klänningen jag drömmer om. Nu ska jag bara drömma.