Sömnaden funkar bättre än bilen

Vilken dag. Det smällde vid ena framhjulet i lördags när jag skulle till stan. Sedan skrapade och lät det konstigt. En kompis tittade och lyssnade och trodde det var sten från grusvägen som kommit i kläm bakom bromsskivan. Jag vet inte, det kändes fel. Jag körde och tränade igår kväll. Det lät. Inte när jag bromsade men när jag svängde. Idag ringde jag verkstan och körde in för att kolla upp det. Båda fjädrarna fram hade gått av och låg och gned mot däcket. Det blir dyrt.
Gick in till symaskinsgubben och köpte tråd till mina påbörjade projekt. Hade sedan sånt flyt att bussen hem kom efter ett par minuter. Det är köp-en-lott-läge på den med en buss i timmen. Nu håller jag tummarna för att de hinner bli klara med bilen till i morgon så jag slipper åka kollektivt till jobbet. Första dagen efter sjukskrivningen i morgon. Jag är lite rädd för hur det ska gå. Orkar jag? Men idag har jag varit igång hela dagen här hemma och det har ju gått bra. Sömnaden kom igång på riktigt.

Här måste jag bara inflika att Toots Thielemans är världens bästa symusik. Det funkar säkert till annat pyssel med. Glatt, svängigt och instrumentalt. Perfekt när jag ska tänka emellanåt. Texter stör mig då. Jag har svårt att skärma av dem. Ja, jag stänger av radion när jag ska fickparkera bilen med. Toots Thieleman är grym på att vissla. Tanken slog mig att om jag hade varit professionell visslare hade min karriär varit slut nu efter operationen. Det är jättesvårt att vissla med en bedövad underläpp, prova nästa gång du har varit hos tandläkaren.

 

20170320_171218Två plagg ur Lotta Jansdotters bok, Everyday Style, blev färdiga. Byxorna, Owyn pants, i linne var i det närmaste klara. Bara resåren och fållning kvar när tråden tog slut. Jag har sytt mig ett par nya favoritbyxor! De är så sköna att jag glömmer att det inte är mysbyxorna jag har på mig när jag har provat. Precis så vill jag att min vardagsgarderob ska vara. Skön som pyjamas men snyggare.20170320_171357

Jag sydde bakfickor på dem för att kunna ha annat än tunikor med fickor till dem på jobbet. Resåren sys fast på sidorna så att rynket inte hamnar på magen. Så enkelt. Så smart. Varför har jag inte tänkt på det själv?! Jag som inte är så förtjust i tantmagen behöver inte extra fluff just där.

20170320_222359Tunikan Esme tycker jag om formen på. Nu har jag inte provat med bh, men jag tycker att insnitten sitter konstigt? Att detta tyget äntligen har fått bli något är roligast av allt. Jag köpte det i en av småbyarna utanför Färgelanda någon gång i slutet på förra millenniet. Jag började sy lite redan då men tappade lusten för att jag var så dålig. Tyget gav jag till mamma som inte sydde av det. Hon gillade inte färgen, tror jag. Nu har det legat till sig länge nog, tänker jag. Färgen är mer terrakotta i dagsljus. Får se hur jag trivs. Nästa gång kommer jag hur som helst att göra infodringar i ärmarna med. Igår var jag och invigde mitt gymkort. Bygger jag några som helst muskler på överarmarna kommer jag att behöva klippa om ärmhålen med.

Att jag behöver träna är annars uppenbart när jag har en sydag. Bordet jag klipper vid är för lågt. Ryggen skriker åt mig nu. Om jag hittar ett höj- och sänkbart skrivbord funderar jag på om jag skulle kunna göra något slags kombinerat mat- och klippbord av det. Det kanske räcker med ett underrede och lägga en bredare skiva på? Jaja. Just nu behöver jag inte fundera på det. De pengar jag eventuellt har läggs på visdomstandsborttagningen och bilreparation. Men gymkortet har jag, så jag kan ju träna så länge.

Två nyanser av brunt, och så lite terrakotta på det

Äntligen har lusten att sy börjat komma tillbaka. För snart tre veckor sedan opererade de bort min visdomstand. Nästan lika länge har jag legat på soffan. Jag vet inte riktigt vad som har varit vad. Redan innan operationen kände jag mig helt slut. Trött, låg, less. Stressreaktion skrev läkaren på sjukintyget. Depression hade jag väl kallat det själv. Jag har sovit. Jösses som jag har sovit. Hela nätterna och ett par middagslurar på det. Jag har försökt sy. Något skulle jag ju göra när jag bara var hemma. När jag efter att ha sytt sidsömmarna på en tunika varit tvungen att sova middag insåg jag själv att det inte gick. Jag skulle vila. Och det gjorde jag. Jag har tagit hand om min själ på det ställe jag gör det bäst ett par gånger i veckan. Sedan har jag fått åka hem och sova. Så har det varit och det har fått vara okej. Det värsta har väl varit att jag inte har haft någon aning om vad problemet är.

En bekant håller kurser i medialitet och hennes kursdeltagare skulle öva på utomstående. Jag gick dit och hoppades på att få snacka med mamma. Det fick jag inte. Däremot kom jag åt mina tårar. Barnlösheten. Den största sorgen i mitt liv. Den som alltid är där men är så meningslös att känna på. Det är ju som det är. Men det som inte känns packas undan och blir till den där tröstlösa tyngden inom mig. Efter att ha fått en värmevallning på Willys en kväll insåg jag dessutom att jag antagligen är på väg mot klimakteriet. Jag ska ta och ringa en gynekolog och kolla läget, men jag tror att hormonerna är stökiga. Det i sig kan orsaka nedstämdheten, tröttheten och allt det där andra. Och jag ska få komma till en psykolog. Det har hjälpt mig förut att bena ut vad som är vad, så det känns bra. Och plötsligt kommer lusten att göra saker tillbaka. Bara sådär. Inte så att jag är sprudlande lycklig. Men jag blir rastlös i soffan och vill hålla på med sådant jag tycker om igen. Jag behöver inte sova middag så fort jag har gjort något längre. Inflammationen i munnen har lagt sig och trots att jag fortfarande är bedövad i halva läppen, inte kan gapa helt och att det gör ont på nätterna när jag har spolat ur kratern, så känns allting bättre.
20170316_192636
Tunikan blev färdig efter många om och men. Den är sydd i något sladdrigt syntetiskt trikåtyg som jag troligen har ärvt efter mamma. Mjuk och skön, om än inte snygg. Modellen, Art Teacher från Ottobre, gör sig bättre i stabilare tyger. Helt klart.

20170319_002111

Idag klippte jag till ett par Owyn pants från Lotta Jansdotters bok Everyday Style i brunt linne. De är sådär lagom pösiga och lagom smala och jag tror att jag kommer bli riktigt nöjd med dem, när jag väl får resåren i sidorna på plats. Tråden i rätt färg tog slut, så innan jag har köpt ny så händer det ingenting.
Å andra sidan klippte jag till en Esme tunika ur samma bok tidigare i veckan. Tyget köpte jag i Dalsland för sådär 17 år sedan. Två gånger har jag varit inne i stan för att köpa tråd. Båda gångerna har jag kommit hem tomhänt eftersom symaskinsaffären varit stängd. Ena gången var jag 20 minuter sen. Andra gången var han i väg på något och jag ville bara hem och sova. På måndag förmiddag ska jag ringa in och kolla så att han är där och köra direkt. Så kan jag kanske bli klar med allt påbörjat innan det är dags att börja jobba på tisdag.

Visdomsont leder till tankeverksamhet

Längst ner i det mörkaste djupet av käkbenet satt visdomstanden. Eller låg. På sniskan, så där lite nonchalant, inbillar jag mig. Den store klunsen med sin klumpfotsrot orkade väl inget annat, tänker jag lite elakt. I måndags opererade käkkirurgen ut den. Idag är det söndag och jag är fortfarande bedövad i större delen av munnen och en bra bit av hakan. Jag har fortfarande ont och precis som resten av veckan är jag så trött att jag blir utmattad av minsta lilla. Idag tillkommer dessutom den distinkta smaken av var. Jag ska till doktorn av andra skäl i morgon. Sedan ska jag köra ner till käkkirurgen för det ska inte smaka var när jag stoppar i mig sex antibiotikatabletter om dagen, tycker jag. Hoppas att de tycker likadant och fixar det, på något smärtfritt sätt.

Att vara hemma och sjuk skulle ju kunna vara riktigt mysigt. Tv-serier, stickning, sy något, ljudbok. Men jag har tröttnat på Doctor Who nu. Det är Peter Capaldi som har hunnit bli Doktorn, så det går ganska snabbt. Enda glädjeämnet är att hans följeslagare, Clara Oswald (spelad av Jenna Coleman) har så oerhört fina kläder. Jag har bara strumpor på stickorna och orkar inte ta tag i UFO:t som ligger och är krångligt. Sy något? Du skojar?! I går gick jag och tittade på tunikan jag har börjat med. Klippte rent infodringarna, konstaterade att jag inte hade rätt färg på tråden hemma och insåg att det nog var tur att jag inte hade det för hjärnan är riktigt grötigt trött. Det jag med detta långa stycke vill säga är att det är mycket mysigare att vara hemma och sjuk om man är frisk.

När jag låg och bläddrade på sysidorna hittade jag en länk till podden Sy och sprätta. Det var ju lite kul. I detta avsnittet pratade de om att hitta sin stil. Det kände jag att det kunde vara behövligt. Jag har ju inte en stil utan tio, eller så. De snackade på allmänt om sina egna kläder och jag slölyssnade, började tänka på mina egna stilar genom livet sådär halvhjärtat. Sedan nämnde de att Colette patterns har en blogg och att det där fanns  något som kallas Wardobe Architect med olika arbetsblad där jag kan ta reda på vilken stil jag har, vad jag vill uppnå och hur jag ska göra det. Ingenting om hur jag ska klä mig efter kroppstyp, något jag faktiskt har letat efter utan att hitta något som tilltalar mig riktigt. Men detta var ju skoj. Att tänka på vad jag har på mig och varför, leta efter inspirationsbilder och få fram tankar om en basgarderob är lagom ansträngande när jag inte orkar någonting annat. Så, det har jag ägnat mig åt nu. Pinterest är fantastiskt!
2017-03-05 (1)2017-03-05
Det jag har konstaterat är att Amelie Poulain, hon från Montmartre, är min stilikon tillsammans med Clara Oswald. Ja, jag tycker mycket om de klassiska Audrey Hepburn, Sophia Loren och damerna med men de är för damigt och framför allt, obekvämt, klädda för att passa min vardag. Ledorden är Bekväm, kreativ, sensuell, rebell.

Jag vill ha brunt som neutralfärg. Inte svart, som jag alltid har haft förut. Jag ska sy bruna byxor, ett par korta smala och ett par längre med mer vidd. Till de smala kan jag ha Clara Oswalds korta klänningar när jag arbetar, sedan ta av brallorna och ha soldyrkarbenen bara när jag är ledig. De vidare brallorna ska få andra tunikor. Och så alla klänningar jag ska sy som inte kräver byxor, bara jag nu blir av med inflammationshärden i munnen och får lite energi igen.

Det är fortfarande mycket orange i min färglängtan. Och grönt som en återkommande bubblare.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att leta efter en beskrivning på en go oversize tröja och billigt garn att sticka den i. Inte för att det tillhör sommarklädseln utan eftersom jag bara längtar efter en sådan. Även om jag planerar för sommar och sol är det en bra bit kvar innan den är här.

Sportlovskul?

20170223_214023

Ärligt talat har jag aldrig förstått mig på det här med sportlov. Jag sportar inte någon annan tid på året och har egentligen aldrig gjort, så varför ska jag göra det en vecka i februari? Nu har jag inte ens sportlov men är ledig i helgen. Det får räcka. Bokrean infaller samma vecka här nere i södern. Bokläsarlov låter mycket mer spännande än sportlov. Numera har jag slutat köpa romaner annat än som billiga pocket för stranden på sommaren. Ljudböcker och bibliotekets utbud räcker långt och behöver inte förvaras. Men sömnadsböcker, det är en annan sak.

Jag förhandsbeställde Jenny Hellströms Sy! Från hood till skjortklänning. Den har jag lånat hem från biblioteket och sytt en del ur. Den ville jag äga. Och så har jag hört gott om Lotta Jansdotters Everyday Style. Så trots att den inte var på rea så slog jag till. Idag kom de med posten. Jag har druckit te, ätit konserverade aprikoshalvor och inspirerats här i kväll. Sist jag skrev funderade jag på vilken typ av plagg jag skulle sy till min ”nya” lite rundare kropp. Jansdotter är den som lockar mig mest. Nu kan jag bara inte bestämma mig för om det är Esme eller Kiomi jag ska börja med. Kärt besvär.20170223_222759

Nu ska det ju (tydligen) bli ändring på det här med mitt otränande. Jag har köpt ett årskort på gym. Även om en av mina vänner blev så förvånad att hon skrev om det på sin facebook, en annan vän läste det, ringde upp och frågade om jag skulle börja träna, är ingen mer förvånad än jag. Min rygg har skrikit fula ord åt mig ett tag. Lite muskler bör hjälpa. Var och hämtade kortet idag. Bara att ta sig in och ut verkar vara ett halvt företag med kort, fingeravtryck, en sluss som jag är lite rädd att fastna i och så alla maskinerna där inne som jag inte vet hur de fungerar. Än, får jag väl säga. Men det är verkligen en ny värld för mig. Det är nog närmare 15 år sedan jag var på gym senast för att träna. Jag har städat på ett, men även det var längesedan och då smög jag runt maskinerna och gjorde rent efter de som använt dem.

Medan jag väntade på min tur att få mitt träningskort tittade jag på tjejerna som tränade. Vad har man på sig egentligen? Tights och tighta linnen verkade vara det vanligaste. Det känns inte okej för min del. Jag skulle vilja se lite så där hemtam ut redan när jag börjar, för att inte känna mig ännu mer udda än jag redan gör. Men att blotta alla celluliter och valkar känns inte alls som jag. Jag gick till och med in på Interport och tittade på vägen hem men nej, det finns ingenting jag skulle känna mig bekväm att visa mig offentligt i. Vad har ni på er?!

Konstigt det här med kropp. När jag står avklädd framför spegeln har jag inga som helst problem med den. Att näcka på stranden är bara skönt. Inga problem. Jag skäms inte det minsta när jag klär av mig ens med en ny älskare. Men när det kommer till att sätta på den stackars kroppen kläder så blir jag superkritisk. Hemma lufsar jag mest runt i mysbrallor, raggsockor och sticketröjor och skiter i vilket. På jobbet försöker jag vara så bekväm som möjligt utan att det är uppenbart att jag helst gått i pyjamas hela passet. Jag skulle vilja kunna känna mig snygg. Inte blotta allt men heller inte se ut som jag gömmer en mindre elefant under kläderna. Bara fin, så där som andra människor gör.
20170223_214526
Jaja, jag provar med lite nya klänningar/tunikor. Får se hur mycket jag hinner med och orkar i helgen. Sista tiden har jag inte mått något vidare. Sömnen har bråkat med mig. Nattpassen på jobbet blir det automatiskt för lite sömn men när jag har svårt att sova även hemma i över en vecka tappar jag energi, lust och humör. Nu har jag fått sovhjälp av doktorn. Tänker ta dem en vecka och hoppas att jag kommit på rätt köl igen. Mitt hem förfaller när jag inte orkar annat än det nödvändigaste. Idag köpte jag tulpaner när jag var och handlade. Började tänka på farmor. Hon köpte blommor på torget varje lördag. Hon pysslade om dem så att hon ibland hade flera buketter eftersom de stod så länge. Det gör inte jag. Men en vas med färska blommor, även om de kommer från mataffären, gör mig gladare. Det behövs. Nu önskar jag bara att jag hade haft matlagning som hobby och att ta hand om mitt hem var prioriterat framför soffhäng och sömnad. Att drömma är gratis…

Jag har ingenting att sätta på mig!

Och redan i rubriken ljuger jag. Garderoberna är fulla. Det är inte ens längesedan jag rensade, så allting passar dessutom. Men jag är less på allt som är där. Det hade inte gjort så mycket om jag hade vetat vad jag ville ha istället. Våren och sommaren är på gång, det är inte så konstigt att jag är trött på höst- och vinterkläderna. Men jag har verkligen ingen aning om vad det är jag längtar efter.

Helst skulle jag vilja ha kläder som känns som myskläder dygnet runt. Mjuka, lena plagg. De ska kännas som en kram eller smekning. Lager på lager? Jag har gått upp lite i vikt sista tiden. Det mesta har satt sig på magen och jag känner mig inte fin med kläder på. Alltså, det är inte så mycket att det är ett problem, det är bara en känsla av att inte känna igen mig riktigt, tror jag.

I julklapp fick jag presentkort på AJ:s i Karlskrona. Där fick jag plötsligt lust på grönt. Det var längesedan sist. Orange har mer varit min grej sista tiden. Men denna ljuvlighet tänkte jag kunde bli något litet kort och nätt till sommaren. Färgåtergivningen gör det gulare än det egentligen är. Men vad ska jag ha nu då?20170209_174154

Medan jag satt och skrev kom ett anfall av akut sylust. Jag pausade helt enkelt skrivandet och sydde en Art Teacher från Ottobre i ett av farmors gamla tyger. Jag tog in den lite under armarna och ner till fickorna. Funderar på om jag ska ta lite till. Fickorna gjorde jag större så att inte telefonerna ramlar ur. Den funkar till värmen kommer.20170220_150047

Sytorka bruten!

20170213_12270413 februari. Det är längesedan jag hade symester nu. Och ärligt, jag tappade sugen där. Sydde jeans, de blev skitsnygga. Och alldeles för små. Till viss del skyller jag på att jag hade denim utan stretch och gick upp för få storlekar för att kompensera. Fast, ärligt talat. Jag har nog gått upp någon storlek själv också. Mina lår är numera så där gulligt mulliga, så där som jag tycker är skitsnyggt på alla andra. Tror det tar lite tillvänjning innan jag gillar det på mig själv. Det blev inga jeans. Och inget annat heller. Jag tappade sylusten där och då. Har roat mig med att möblera om och flytta mat- och klipprummet närmare syrummet. Det blev bättre.
20170213_122723
I helgen kom längtan att sy tillbaka. Den har krupit fram lite bit för bit. Och nu var jag ledig och det färgglada tyget tvättat och tumlat. En enkel a-linje tänkte jag och det tänkte de som gav mig råd i sygruppen med. Jag tänkte först ha en kort ärm men sedan kom jag på att jag ville ha den lilla gluggen i nacken och då fick det bli infodringar istället. Första gången jag har lyckats med att vändsy någonting! Tjoho!! Jag som var rädd att sykunskapen hade självdött under sytorkan. Däremot visade det sig att klänningen pösar sig i ryggen och ser rätt trist ut framtill. Nästa gång jag är utvilad och ledig ska jag ta och prova att ta in några veck. Kanske blir det bättre då? Inte lika mycket a-linje, men det kan jag ju strunta i bara den sitter som jag vill.

I år har jag…

… slutat ett jobb.

… börjat på ett annat jobb.

… fått mitt livs första fasta tjänst.

… bytt panel på uthusets framsida.

… lånat pengar.

… borrat brunn.

… dragit in vatten och avlopp i köket.

… fått tvättmaskin.

… fått diskmaskin.

… köpt värmepump.

… haft sammanlagt 6 veckor semester. (Jaja, sista 10 dagarna är 2017, men ändå.)

… varit sjukskriven från jobbet fyra gånger. Tre förkylningar, en rasad mage.

… haft samtal med chefen om mina sjukskrivningar. Inga konstigheter.

… haft som nyårslöfte att inte köpa några kläder utan sy allting själv.

… brutit nyårslöftet en gång. (Flanellskjorta 89 kronor. Det var för varmt med hoodie på jobbet och för naket med linnet jag hade under.)

… köpt superfin dyr symaskin.

… börjat använda farmors gamla symaskin.

… sytt över 20 olika plagg. Allt från underkläder till sommarjacka.

… stickat ca 10 par strumpor.

… stickat tre tröjor.

… varit singel.

… haft bilen på verkstad 6 gånger. Samma problem, olika lösningar.

… jobbat påsk.

… jobbat midsommar.

… firat jul i Karlskrona.

… påbörjat ny blogg och faktiskt skrivit en del, om än oregelbundet.

Vad vill jag med 2017?
Jag ska fortsätta att sy mina kläder själv. Det väcker eftertanke om skapade behov fast nöjesdelen i det gör att jag definitivt syr mer än jag behöver egentligen. Jag får i alla fall precis de kläder jag vill ha och slipper vara styrd av vad som finns i butikerna.

När jag tittar på året om gått är det mycket hem och ännu mer jobb. Nästa år ska vagnen bli klar med badrum, tvättstuga och bastu. Helst ska jag också bygga altanen runt den, men det får bli bonus. Jobbmässigt ska jag ta upp utbildning med chefen på utvecklingssamtalet. Den där röjarmånaden som inleddes så effektivt ska avslutas. Allt det röjda står kvar i sina lådor och säckar. Ut med dem!

Nöjen då? Jag vill vara mer social. Hur jag ska hinna/orka är jag inte säker på. Men jag skulle vilja dansa mer än jag har gjort under 2016. Det ska prioriteras på något sätt. Det finns människor jag älskar som jag inte har träffat på flera år. Så får det inte vara.

Mycket vill ha mer

20161228_191816Här sitter jag och är glad och skäms samtidigt. För många år sedan fick jag hem farmors gamla symaskin, en Singer 431. Den är krånglig att trä och vi har aldrig blivit bästisar. Men jag sydde på den en del ändå. Väldigt lite kläder. Dit hade jag inte vågat mig. Men bärkassar, gardiner, påslakan och sådant. Plötsligt en dag har jag slarvat bort spolhylsan. Jag svär och låter bli att sy. När mamma dog ärvde jag hennes Huskylock 936 och lånade samtidigt hem Berninan. Där föddes mitt syintresse på riktigt. När syrran skulle ha Berninan så köpte jag mig min Janome s3 och nu var det kärlek av det djupare slaget.

Nu har jag symester. Tre veckor ledigt. Jag tänkte att jag skulle sy mig ett par jeans. Beställde mörk denim utan stretch och tänker att det nog tar hela ledigheten. Det är så många moment jag aldrig har gjort förut. Först idag kommer jag igång på riktigt. Då inser jag hur mycket trådbyten det blir när det både ska sys ihop och sys stickningar. Jag plockar fram farmors maskin. Först när den är uppställd kommer jag på det där med spolhylsan. Svär lite på fejan. En bekant erbjuder sig att höra med några äldre symaskinssamlande släktingar om de kanske har en. Jag passar också på att lägga ut en förfrågan i en av grupperna. Då visar det sig att maskinen i fråga inte SKA ha någon spolhylsa. Den har alltså aldrig haft någon. Spolen läggs rätt ner i hålet. Jag hade, med andra ord, kunnat sy på farmors maskin hela tiden! Jag skäms som en hund. Jag har ju sytt många timmar på den och så fick jag något slags hjärnsläpp där eller?!
20161228_165346
Hur som helst. Nu har jag två fungerande hushållsmaskiner. Det gör syendet betydligt smidigare. Syr ihop med Singern, kör stickningar på Janomen och överkastar med overlocken. Lyxliv!

Då skulle jag ju kunna känna tacksamhet och förnöjsamhet nu då? Men nej, så klart inte. Jag syr, förvarar tyg och har mina mönstertidningar i syrummet. Klipper till gör jag på matrumsbordet. Nu står Singern där med och jag springer lite till. Jag vill ha ett större syrum så att alla maskinerna kan stå framme hela tiden. Min hjärna vill hellre hitta en lösning på det problemet än sy färdigt just nu, märker jag. Ingen av varianterna jag kan komma på är görlig just nu. Som jag har det nu är okej. Matbordet är enormt och används väldigt sällan som just matbord. Jag vet att jag har det bra som har en hel stuga för mig själv och mina nöjen. Men visst, mycket vill ha mer.

Jag tror på ett liv efter jul

received_10155627285599167Det blev jul i år med. Och jag har, för första gången i mitt liv, sytt mig en julklänning. Eller ja, jag sydde en klänning. Den är brun. Jag associerade till pepparkaksgummor och hade klänningen på julafton. Farmors plastpärlor som julpynt.
Superrea på Stoff 2000 i Helsingör i somras. Det vräkte ner regn på tvären. Jag hittade ingen brunsåpa men jag fick köpt tyg, sällskapet var trevligt och vi åt kakor. Fickor ska på och ärmarna ska fixas till. Annars gillar jag modellen. Kjoldel från gammal Ottobre. Överdel från Sew many dresses, favoritboken när det gäller klänningar.
img_5272
I år var det bara pappan som fick det klassiska julklappsrimmet Ära vare Gud i höjden, dessa har jag gjort i slöjden. Grytlappar. Jag måste lära mig hur jag ska ställa in maskinen för att sy i tjocka lager tyg. Hörnorna med två vikta lager bomullstyg och frottéhandduk inuti blev för mycket. Maskinen bara tuggade och nålen kroknade. Jag har sett maskinen sy genom 16 lager jeanstyg, så jag vet att det ska gå. Och nu när min symester börjar på riktigt så ska jag ju sy just jeans, så nu är det dags.

För min del är julen över nu. Jag körde hem utan musik. Det var skönt med tystnaden och att bara låta tankarna vandra. Var de hamnade? Mest överallt. Vilka människor som kramas bäst och om man kan se det på utsidan. Nej, det syns inte, blev min slutsats. Folk som ser kramgoa ut behöver inte alls vara det. De bästa kramarna ges av människor som behöver en kram. Fast det räcker inte. De som verkligen behöver men bara vill ha liksom suger sig fast i en och det blir jobbigt. Givande människor kramas fint. Men om de bara vill ge så blir det ingen öppning mellan. Så min slutledning blev att människor som ger av sig själva samtidigt som de behöver kramen är de som kramas bäst. Då spelar storleken ingen som helst roll. Den minsta människan kan ge den största kramen. Där någonstans stannade jag och tankade i Sölvesborg. Då började jag fundera på helt andra, betydligt mindre trevliga saker. Jag lämnar ämnet där, behåll ni julefriden.

Lyxen med värmepump fortsätter att glädja mig. Satte upp temperaturen i vardagsrummet och tände kaminen i matrummet direkt när jag kom in.  Nu är här redan behagliga temperaturer. Jag som är van vid att ha 8-10 grader när jag kommer hem sitter och småler för mig själv. Funderar på om jag skulle ta och rita mönster redan i kväll, så jag kan börja klippa till i morgon? Eller om jag skulle ta och lägga i en maskin tvätt? Eller om jag rent av ska ta och göra båda samtidigt, bara för att jag kan?

Symestern är räddad

Står på övervåningen och viker tvätt. Plötsligt bultar det på dörren där nere. Nej, det var tvättmaskinen som centrifugerade. Jag skrattar lite åt mig själv, hur ovan vid moderniteter jag är. Går ner och tänker hänga tyget jag förtvättar. Då är det fullt med vatten i maskinen och den centrifugerade inte alls. Var det någon på dörren ändå? Jaja. Det var öppet så var det någon som ville något hade hen kunnat sticka in huvudet och ropa.

20161214_1311421

Tvätten som snurrar är åtminstone lätthängd. Två meter denim beställd från www.fyndatextil.se. Jag är trött på att damjeans i butik innehåller mer stretch än denim. Nu har jag köpt ett grovt mörkblått tyg till riktigt bra pris. Så, semestern blir symester på riktigt. Spännande. Sist jag gav mig på något så avancerat var drygt ett år sedan. Jenny Hellström. Fem stjärnor av fem i svårighet. Jag nybörjare. Det gick… sådär. Byorna är nog använda två omgångar. Trivdes inte i modellen heller.

20151126_2001011

Nu har jag ju lärt mig en del sedan dess och vanliga jeans innehåller inte 25 delar. Det kan ju bli bra… Denna gången har jag två mönster från Ottobre jag velar mellan. Tänker att jag nog ritar upp båda och mäter och har mig och ser vilka som kan bli bäst.